Recension
Sara Mannheimer: Tvivlet
Wahlström & Widstrand
När jag var ung student och stipendiat på Hebrew University i Jerusalem blev jag kär i en kvinna från Kfar Saba. I min förälskelses övermod gick jag till överrabbinatet i Jerusalem på Heichal Shlomo och frågade hur jag skulle bete mig för att konvertera. Jag möttes av oförstående och ointresse. En lärare på universitetet tröstade mig med att en dålig lutheran antagligen blir en lika dålig jude, att jag borde vara tacksam slippa alla mitzvot, lagarna. Ett år senare for jag tillbaka till Sverige och blev en dålig luthersk präst.
Händelsen kommer framför mig när jag läser Sara Mannheimers roman ”Tvivlet”. En kvinna, med många drag av Sara Mannheimer själv brottas med sin kamp att konvertera till judendomen. Hennes förutsättningar är dock så annorlunda. På sin pappas sida tillhörande en judisk familj med släktskap rakt ned till den kände danske judiske predikanten Isaac Noah Mannheimer på 1800-talet, står hon i nära kontakt med judisk tradition och tänkande. Men eftersom tillhörigheten alltid ärvs på mammans sida står hon också utanför samma religion och gemenskap. Detta utanförskap möter läsaren från bokens första sida: ”Jag halar fram en hälsningsfras på hebreiska, han svarar lite frånvarande på svenska”. Inte desto mindre lever hon med Toran, lagtexterna i de fem Moseböckerna, och håller sabbatstraditionen vid liv: tänder och välsignar ljusen, brödet och vinet.
Det finns något smärtsamt i detta utanförskap och kluvenhet, som också går igen i henne själv. Hon brottas med en inre tvillingsyster, A, som vill annat än hon själv. A och hon står i relation till varandra som vore de Eros och Thanatos. Deras brottning sträcker sig från den judiska tillhörigheten till relationen med mannen O, med vilka de sammanbor. Snart byggs en vägg också i hemmet och även där blandas samhörighet med utanförskap. Det går liksom igen i livets alla områden. Två olyckliga förälskelser. Vem vill jag tillhöra – vem vill att jag tillhör dem?
Det som består i kvinnans liv är relationen till mamman, ett kärvt men följsamt ankare i livet. En arbetsresa till Vilnius för henne vidare till Krakow, Auschwitz och till Wien där hon i den stora synagogan ser ett porträtt på Isaac Noah Mannheimer. Hon fortsätter till Prag och på något sätt blir Franz Kafka den gestalt som hjälper henne smälta samman alla olika världar och relationer. I en briljant analys av Josef K i ”Processen” når den oavslutade konverteringen och den avslutade relationen med O en form av acceptans.
En roman om tillhörighet och utanförskap. Romanen är uppbyggd utifrån de 613 budorden som finns i Toran, med kapitelrubriker från synagogans läsning ur den. En sorgsam läsning, ibland smärtsam men också fylld av halsbrytande humor, inte minst i A och hennes kamp om kontroll över livet.
Så är det detta med det autofiktiva skrivandet, som jag har svårt att fördra. Sara Mannheimer kallar sin bok för roman. Innehållet, och berättelsens gestalter, tycks dock hålla sig nära verklighetetens vardagliga skeenden. Människor är igenkännbara. Det gör att läsaren kommer nära författaren som både bokens ansvariga och agerande huvudperson, liksom de människor som finns i författarens närhet. Samtidigt är boken en roman, inte ens en självbiografisk roman. Det blir en slags brasklapp eller ett friskrivningskvitto till det som sägs och hur det ska uppfattas. En sådan här roman saknar för mig modet att vara uppriktigt biografisk och flyr den arbetsmässiga mödan att göra en bra berättelse av livet som det är.
Jakob Carlander