Recension
Nanna Olasdotter Hallberg: Syndernas förlåtelse
Weyler förlag
Googlar man på begreppet ”syndernas förlåtelse” hittar man en mängd ambitiöst formulerade religiösa länkar, som med stort allvar tar sig an frågan om försoning, förlåtelse och evigt liv. Och så dyker här och var Nanna Olasdotter Hallbergs debutroman upp med samma namn, som små fräcka plumpar i det andliga protokollet.
Laura har just påbörjat ett vikariat som kyrkvaktmästare i Storkyrkan i Gamla Stan. Vilsen i livet och i en relation med en gräsrökande självupptagen ung man, söker hon bringa reda på sitt liv.
I en alldeles för snäv och för kort kjol tar hon sig an uppgiften att både städa kyrkans toaletter och tända altarljus. Hon är en främmande fågel i sammanhanget. Men ändå i gott sällskap av Storkyrkans alla andra medarbetare, den alkoholiserade prästen, den nyandliga domprosten, den sliskige kyrkokamreren och den vilsne organisten. Alla bär de på sitt, skildrat med tragikomiska inslag i en miljö som är totalt oförmögen att härbärgera den smärta och brist alla befinner sig i.
En hetsig berättelse tar sin början i ett uppskruvat tempo som även involverar en vålnad från det förgångna, Kristian den II:s mätress Dyveke. Här sammankopplad med en flamländsk mytologisk kvinnogestalt Dulle Greit. Dyveke vandrar rastlöst av och an i kyrkogångarna och begråter det blodbad hennes älskare åstadkom. Det blir ett hopkok av lite allt möjligt. Ungefär som domprostens egen teologi, där hon blandar friskt av nyandlighet och naturromantik, med en medveten ambition att undvika ordet Gud.
Vi får en burlesk berättelse, en skröna som rör sig fritt och våldsamt bland människors alla tillkortakommande. Romanen gör anspråk på att beskriva sekulariseringen av Svenska kyrkan. Där tappar romanen bort sig i gamla välkända plattityder. Det blir en slags tvångsmässig orgie i att nagla all andlig slapphet på Svenska kyrkan, välkänt från tidningars krönikörer. I stället för att vara en satir om kyrkan blir det snarare en satir över alla satirer. Researchen är väldigt slarvigt gjord. Nanna Olasdotter Hallberg skildrar den kyrkliga miljön lite på måfå. Eftersom det mesta utspelar sig där blir det förvirrande och påfrestande, som när prästen hotar att anmäla domprosten ömsom till stiftsfullmäktige och till kyrkomötet.
Berättelsen har sin charm och humor. Mot slutet har nästan alla romanens personer fått olika Jesussyndrom över sig. Syndernas förlåtelse? Nej, inte riktigt. Snarare en försonande tanke. Det kanske finns lite hopp för framtiden, trots all röra.
Jakob Carlander