Recension
Niklas Rådström: Som har inget redan hänt
Albert Bonniers förlag
En svår cancersjukdom, leukemi, drabbar författaren Niklas Rådström. Men där döden hotar med sitt slut, börjar en berättelse om livet.
Så många har skrivit boken ”Hur jag övervann min cancer”. När Niklas Rådström berättar sin sjukdomshistoria är perspektivet ett helt annat. Döden finns redan där. Som liket i detektivromanens första kapitel ligger den redan på mattan i biblioteket. Döden är ingen man besegrar. Men den ger oss perspektiv. En vemodig blick att betrakta och foga samman med. En sorg och ibland en tomhet som är grunden för all kreativitet. Rådström är van att umgås med döden i sitt författarskap.
”Som har inget redan hänt” tar sig an livet från båda hållen: en barndom som formas av den frånvarande pappan och sjukdomen vid pensionsåldern, vilket för en författare vanligtvis är en mer diffus tidsgräns. Barnet och den gamle: ”så långt ifrån varandra – och ändå samma människa”. Blicken bakåt för läsaren in i författarens böcker som ”Månen vet inte”, ”Medan tiden tänker på annat” och ”Spårvagn på Vintergatan”, alla berättelser om barnets utforskande av ett liv där pappan är frånvarande. Niklas Rådström gör en viktig iakttagelse om barnet som sörjer den förälder man egentligen aldrig haft en relation till. Barnet blir ”en väktare intill en tom grav i hopp om att för sig själv och omvärlden dölja det faktum att kryptan är tom”, vilket märkligt nog blivit en källa till skapande och kreativitet för honom själv. Men i ”Som har inget redan hänt” är perspektivet annorlunda. Att nästan eller snart, hur man nu ska se det, dela pappans lott som död skapar en slags närhet och förståelse mellan son och far.
Foto: Håkan Elofsson
Parallellt med barndomens berättelse följer Niklas Rådström sin samtida resa från sjukdomens upptäckt, cellgifter, stamcellstransplantation till ett friskt liv i en ofrisk tid med pandemi. En kamp med ständiga paradoxer, som då Sara Danius ringer honom och erbjuder en stol i Akademien, de är då båda märkta av sina cancersjukdomar. Emellanåt växer boken till litterära essäer, ofta med ett psykoanalytiskt inslag. Ska vi förstå livet i dödens skugga är humanvetenskapen oumbärlig. Om död och sorg är en förutsättning för kreativitet, så står Niklas Rådström ändå där till livets försvar. Det är som om han bokstavligt rycker livet ur dödens käftar och räddar det åt läsaren. Vad ska vi med livet till? När Niklas Rådström ser sin fru bada i sjön, hör hunden skälla vid bryggan, eller följer barn och barnbarn via digitala forum i coronatid behövs inga andra svar än de relationerna. ”Ingen människa är en ö”, citerar Rådström de välkända orden av John Donne ”varje människa är en del av fastlandet”.
Livet, döden, kärleken. En del recensenter höjer varningsflaggan för det patetiska när en författare vågar undersöka dessa storheter. En invändning som har drag av beröringsskräck inför det metafysiska. Niklas Rådström lägger pusslet om livet där vissa bitar försvunnit. Han vrider på pusselbitarna med osentimental nyfikenhet och gör det bristfälliga till något stort och värdefullt, också för läsaren.
Uppmaningen i boken är tydlig: I varje ögonblick då livet och dess villkor är hotade, dra dig inte undan det. Våga utforska ännu ett litet tag.
Första kapitlet bär rubriken ”Sista boken”. Så hade det kunnat bli. Det gör inget om Niklas Rådström tänjer på gränsen och lurar författardöden ännu ett tag. Vi behöver honom så väl i vår tid.
Jakob Carlander