Recension
Balsam Karam: Singulariteten
Norstedts förlag
Cornichen är vägen, promenaden som klyver världen mellan de lyxiga restaurangerna på ena sidan och de höga skrämmande bergen på den andra. Bakom dessa berg finns kriget som får flyktingar att komma till landet med cornichen. Det är här som Balsam Karams sällsamma och sorgsna poetiska roman tar sin utgångspunkt.
Det är som en altartavla, en triptyk, som skildrar relationernas kraft och smärtsam förlust. I mitten den stora målningen av en moder någonstans runt Medelhavet, som letar efter sin sjuttonåriga dotter utmed cornichen tills hon förtvivlad kastar sig mot klipporna vid havet. I flyktinghemmet väntar mormodern och de andra barnen att de ska komma tillbaka. På vardera sida två mindre bilder av en annan kvinna, gravid och på tjänsteresa från ett västland som ser det som händer, som snart själv ska förlora sitt ofödda barn men lika desperat kämpa för att behålla det. Och vid den andra sidan, samma kvinnas resa som barn med mamma och mormor som politiska flyktingar till ett land som skulle kunna vara Sverige, en resa kantad av den ständiga skammen som uppstår ur den andres blick, skam som växer till vrede. Att minnas ett annat liv, ett annat land, en syster och en vän från barndomen, allt som är förlorat och förintat. Minnet bevarar dem.
”Vilken mor tar inte livet av sig när ett barn försvinner?”. Detta är matriarkernas berättelse, deras sorg och deras kamp. Männen irriterar sig över den nya bucklan på bilen eller anstränger sig att finna bästa restaurangen vid cornichen.
Allt berättat med ett poetiskt, rytmiskt och förtätat språk, som gör boken unik. Läs den långsamt.
Jakob Carlander