Recension
Eva F Dahlgren:
Om jag vore en hund. En berättelse om dödshjälp
Bokförlaget Forum
Titeln får mig att tänka på det där ögonblicket när jag låg på veterinärens golv och höll om Dante. Jag grät och bad om förlåt samtidigt som jag kände hur musklerna i hans kropp slappnade av.
”Om jag vore en hund skulle man skjuta mig av barmhärtighet”, sa den svårt astmasjuka Margareta Sachs till Eva F Dahlgrens farmor. Kanske att väninnan hörsammade henne.
Eva F Dahlgren har gjort en sällsam resa i frågan om dödshjälp och eutanasi. I boken har hon samlat intervjuer med läkare från såväl Sverige som Holland, närstående och privatpersoner. Allt Eva F Dahlgren får höra silar hon genom egna tankar och erfarenheter. Resultatet är en finstämd samling av såväl professionella reflektioner som privata tankar om en svår fråga, där vi i Sverige låst oss fast på ett märkligt sätt, till skillnad från exempelvis Holland. Alla hon intervjuar talar om dödshjälp med en varsamhet oavsett var de själva står. Det är som om ingen riktigt längre kan låsa in sig i principer och dogmer. Ingen utom överläkaren Gunnar Eckerdahl som klampar runt som en grötmyndig elefant på Cerveras kristallavdelning. Hans självklara hållning att dödshjälp alltid är fel klingar förlegat. Det finns en ny generation som vill kunna bestämma över sina liv också vid dess slut. Eva F Dahlgren har skrivit om ett ämne som vi måste börja tala om på ett nytt sätt. Frågan om dödshjälp hänger samman med så mycket annat: sårbarhet, döende, autonomi och suicid. Samtalet om dödshjälp kan kasta ljus över andra viktiga frågor.
Varje bokcirkel i höst bör ha denna bok i sitt schema.
Jakob Carlander