Recension: Maria Küchen – Rymdens alfabet

 

Recension
Maria Küchen: Rymdens alfabet

Natur & Kultur

På en 50-årsuppvaktning: Någon håller tal för födelsedagsbarnet och räknar upp allt som hände år 1969. Olof Palme blev statsminister. Woodstockfestivalen. Ett sus går genom publiken. Tänk så länge sedan. Och så månlandningen. ”Ja just det”, nickar någon, ”vad blev det av den?”. 50-åringen ser plötsligt lite äldre ut.

Jag kommer själv ihåg hur de vuxna spekulerade när människan för första gången landande på månen och gick på dess dammiga yta 20 juli 1969. Att detta var början på ett rymdäventyr som för alltid skulle förändra framtiden. Det var då. I dag är det mest historia. När vi nu ställs inför klimathotet är drömmen inte att kolonialisera nya planeter utan att rädda den värld vi faktiskt har. På något sätt fick Beppe Wolgers ändå rätt:

”Jag vet, att det finns en raket, som flög till en främmande himmel, men säg mig en enda planet som jorden, för den ger mej svindel! Och därför så stannar jag kvar…”

I boken ”Rymdens alfabet” vänder och vrider prosaisten Maria Küchen på detta hetsiga rymdäventyr som pågick under 1900-talets senare del, men som kom att ebba ut efter millennieskiftet. Boken liknar mest en essäsamling om tiden, rymden, de människor som drömde att ta den i besittning och om deras farkoster. Det finns en genomgående nostalgisk ton i Maria Küchens bok. Läsaren möter rymdåldern som en passerad dåtid, vilken spekulerade och räknade med sin egen framtid. Vem bryr sig om månlandningen idag och Neil Armstrong och Buzz Aldrins första steg på den för nu exakt 50 år sedan?

Maria Küchen bär på en passion i detta ämne. Hon berättar om egna besök på NASA:s anläggningar och motsvarande Ryssland som Bajkonur. Samtidigt flyttar hon blicken poetiskt åt sidan. Ser hästarna som betar i hagen bredvid, pojken som äter glass, de 7000-åriga gravarna vid Cape Canaveral.  Människas rymdäventyr inramas av det pågående och det förflutna. Rymdäventyret är en del av människans historia och ska kanske i framtiden falla i glömska. Den vemodiga tonen blandas med fascination över teknikens landvinningar. Vad driver oss ut i rymden? Maria Küchens svar är: nyfikenhet.

I dessa essäer från A till Ö utforskar hon ämnet ur alla dess olika aspekter. Här finns biografiska berättelser om dem som deltagit i det stora äventyret, om rymdens och rymdfärdernas alla olika artefakter; teleskop, verktyg och kometer. Hemligheten med astronauters och kosmonauters toabesök blir avslöjade. Deras privatliv genomlysta. Rymdresor i film, poesi, science fiction, romaner och myter återberättas; Tintin, Star Trek och Tove Janssons mumintroll ej att förglömma. Genusperspektivet finns också där. Är rymden till för män av rätta virket eller…?

Maria Küchen både bygger upp en förväntan och storslagenhet samtidigt som hon tar udden av den. Människan fortsätter att vara människa. Som då hon berättar om de ryska kosmonauternas vidskeplighet att alltid kissa på bakdäcket på den buss som tog dem till raketen. Mitt i den naturvetenskapliga och högteknologiska världen finns också religionen. Besättningen på Apollo 8 läste högt ur bibelns skapelseberättelse då de såg månen på närmare håll än vad någon gjort tidigare. Och den muslimske astronauten Sheikh Muszaphar Shukor från Malaysia fick ett dilemma hur han skulle be mot Mecka i rymden. Det är inte lätt att vända den gamla världen ryggen.

Maria Küchens bok är både lärd, poetisk och underhållande. Till slut sinar dock uppslagen. Omtagningarna är många och den oändliga rymden förvandlas mot slutet en klaustrofobisk läsupplevelse som får mig att längta till sista sidan. Det blir en rymddramaturgi som både är kall- och varmpressad på innehåll och uppslag.

Jakob Carlander