Recension: Lina Sjöberg – Simson

Recension
Lina Sjöberg: Simson

Weyler förlag

Den som läser bibeln som en normerande lagbok med moraliska anvisningar går miste om det mesta i den. Bibeln, då inte minst den Hebreiska bibeln, är tillkommen av författare och skrivare, med en hög ambition att berätta enskilda människors livsöden, som berörde de oss alla. Därför är skönlitteraturens glasögon högst användbara för att förstå berättelsernas mening. Litteraturvetaren Erich Auerbach kallade i sitt klassiska verk ”Mimesis” bibelns berättelser för bakgrundsdigra. Det finns en fåordighet i de bibliska berättelserna som bjuder in läsaren att kliva djupt in i dem och tolka dem med våra egna liv. Så som vi läser den skönlitterära berättelsen eller dramats iscensättning. Detta visade bibelforskaren och författaren Lina Sjöberg med sin avhandling ”Genesis och Jernet: ett möte mellan Sara Lidmans Jernbaneepos och bibelns berättelse” och senare med den fascinerande boken ”Ofromma bibeltolkningar”.

När Lina Sjöberg nu återvänder till sitt eget skönlitterära författarskap efter ”Resan till Port Said” är det med en roman om Simson i den Hebreiska bibeln. Ni vet han som hade sin styrka i håret och som slog ihjäl ett stort antal filisteiska krigare med bara en åsnekäke. En biblisk Herkules.

Lina Sjöberg håller sig nära den bibliska sparsmakade berättelsen, liksom sjunker ned i den och återberättar en ung mans ensamma historia. Valhänt, klumpig och med stora problem att förstå andra människor växer Simson upp i bergsbygden. Han är inte sämre begåvad än någon annan, men har svårt att tyda mänskliga koder och är därmed utsatt för andras ironi och sarkasmer. Simson äger en enorm styrka. Den skulle kunna kompensera hans utsatthet. Men eftersom Simson har svårt att tygla kraften gör den honom än mer isolerad och utanför. Han söker sina egna vägar. Egentligen vill han filistéerna (Lina Sjöberg skriver pelishtím) inget illa, men den mentala språkförbistringen leder till våldsamma utbrott och andras död. Lina Sjöberg beskriver honom som en av dem som ”skaver mot omgivningen och omgivningen skaver mot dem”. I Simson känner vi igen människan med autismens spektrum.

Det finns de som ser och förstår honom. Hans föräldrar och enstaka människor i de filisteiska städerna. Särskilt kvinnorna. Bland dem den filisteiska skrivaren som nedtecknar det som sker. Även Delila älskar Simon, men förförs av tanken att bli en del av Simsons berättelse som ska leva långt efter dem själva. När hon binder Simson känner han äntligen en inre befrielse från sin egen styrka. Tillåtelsen att vara sårbar. Vara sig själv.

Lina Sjöberg skriver med ett lågmält och nyansrikt poetiskt språk. En blandning av bibliska och norrländska ljuder i boken. Den historiska skildringen; religion, artefakter, geografi och topografi är exakta. Utöver en storslagen roman blir detta också en trovärdig vetenskaplig tolkning av den bibliska berättelsen. Sällan eller aldrig har jag sett en modern författare smälta samman med en antik text som här, i Lina Sjöbergs roman om Simson. Magnifikt!

Jakob Carlander