Recension
Lina Wolff: Liken vi begravde

Albert Bonniers förlag

En psykoanalytiker i Uppsala gav mig rådet att efter varje avslutad psykoterapi återvända till anteckningarna från första mötet med patienten. Jag skulle då finna att hemligheten kring denna människas berättelse stod att läsa redan där.

Så gjorde jag också med Lina Wolffs nya roman, ”Liken vi begravde”. När jag återvände till prologen var det som att allt stod klart och så läste jag boken på nytt. Den är fantastisk. För ”Liken vi begravde”, är en berättelse man inte springer på särskilt ofta. Den är varm och grym, ljus och mörk, burlesk och smärtsam. Inte som en dualism, men som en väv som låter läsaren se världen som den är. Snart är man fast i denna väv.

Om vi lyssnar till vårt inre, den klangbotten som vår egen natur skapar inom oss, kan vi, precis som lotusblomman, närapå obesudlade växa rakt ur smutsen.

Det är Jolly som berättar detta. Hon och systern Peggy är fosterbarn i en skånsk by strax utanför Hörby. En sådan där by man fortfarande kan fara förbi, med bilvrak på tomter, nerlagda fabriker och sunkiga gårdar. En plats, säger Jolly, full av pervon, pedofiler och ålahuven. Men där finns också medkänsla och värme som hos prästen, vilken uppmanar Jolly att skriva. Peggy agerar och utmanar, Jolly är den som berättar.

Berättelsen är stundtals burlesk som en skröna, med en blinkning till Fritiof Nilsson Piraten, som enligt fostermor ”inte skrev som om han hade en högaffel fastspänd längs ryggen”. Mer än en blinkning finns också författaren Victoria Benedictsson/Ernst Ahlgren närvarande i berättelsen, byns vålnad över talltopparna och en arketyp för både Jolly och Peggy i deras sökande efter en framtid. ”Alla som har berättat historien om henne har i själva verket berättat historien om sig själva”. Victoria Benedictsson speglar bygd och personer. Det finns också andra anknytningspunkter till verkligheten som det fruktansvärda Helénmordet 1989, i berättelsen framskrivet som ett mord på två sjuåriga tvillingar. Fostermoderns besatthet på hämnd, ett vrål mot förnedring, kvinnoförakt och sadism, plockas upp av berättelsen på ett oväntat sätt och finner sin plats i det burleska.

Lina Wolffs berättelse är oförutsägbar och magiskt förtrollande. Som litterär musik. Med sitt språk och berättande behärskar Wolff alla tonarter och räds inte dissonanserna. Det var länge sedan jag läste något så välskrivet, lekfullt och smärtsamt. En onaturlig värld som blir allas; ett mörker som inte kan stoppa ljuset, en lotusblomma som växer rakt ur smutsen och jorden, där liken vilar som de begravde.

Jakob Carlander