Foto: Ulf Lundqvist
Recension
Ola Lundqvist: Kryptider – dikter
Thot förlag
En kryptid är en djurart som inte erkänts av vetenskapen men som har en stark överlevnad i folktron och anekdotiska vittnesmål. Storsjöodjuret och Bigfoot är båda exempel på kryptider. Det är också namnet på Ola Lundqvist nya diktsamling som därmed placerar sig i gränslandet mellan den faktiska världen och myterna med de lokala berättelserna, en rörelse mellan fantasi och verklighet.
Platsen är dock given: Torskärs ljusblå trädgårdar, Kolmården vid Norrvikens vatten:
halvvägs in på gatan som fortsätter och fortsätter rakt ut i viken
en stockros, en ytterdörr med ornament
ett löfte och ett folktomt hus
jag stannar i en månad
Dikterna är ett utforskande av denna miljö, det synliga ovan vattenytan och det som rör sig på djupet. Det som finns och det som kanske bara finns. Detaljrika iakttagelser och fragment av berättelser. Hela miljön andas ensamhet och ändå spår av det närvarande. Det som kan existera och det som bara är en skröna eller en sägen. Naturen runt Torskär blir gåtfull, nästan lie ödesmättad. Dikterna rör sig mellan sällsamma berättelser från världens alla hav och plötsligt är det som om också Norrviken ruvar på sina egna hemligheter:
avtryck
efter tassar
i den våta sanden
sena kvällar, strandhundarna
deras gjutna lampa
skimret under vattenytan
iriserande
när jag med jord
och lite gräs
målar min ena hand
för att kunna skilja den
från min andra
jag har ätit av
den blå leran
matat vinden
med något litet
och stirrat öarna i ögonen
tills de omsider
blickat ner i viken
Torskärs sträckning
under vattnet
Det är i detta gränsland som dikterna tar gestalt. Från fragment till fragment som vaggar in läsaren och läsandet i en känsla av vemod, dysterhet och gåtfull ensamhet. Läsaren får finna sig i att följa med Ola Lundqvist i hans associationer och minnen; en tavla av Harald Sohlberg till Apollo Saloon på Broadway i New York. Ibland får jag läsa dikterna med Google uppslagen i datorn för att ha en chans följa med och förstå så mycket som möjligt. Och ändå är allt så välkänt, dofterna av det ovädrade sommarhuset, fukten vid havet, smakerna, känslan av det som är större och obekant, vagt lockande och skrämmande. Även om jag inte blir klok på dikterna blir jag, om än inte klok, så i varje fall berörd och infångad i en stämning. De mytologiska sagodjuren som en metafor för stranden och horisonten av vårt vetande. En läsning jag absolut inte vill vara utan.
Jakob Carlander