Recension: John Fowles – Samlaren

Recension
John Fowles: Samlaren

Modernista förlag
Översättning: Torsten Blomkvist

Sommar är bra tid för omläsning av böcker. De där romanerna som grep tag i oss för åtskilliga år sedan och som därefter fått sjunka ned i halvglömskans oändliga arkiv. Vad har hänt med de böckerna då vi läser dem en halv livslängd senare? Hur har tidens tand påverkat berättelsen? Är den fortfarande lika angelägen?

En omläsningsbok kom i min hand denna sommar. Den engelske författaren John Fowles (1926-2005) debutroman ”Samlaren” presenteras nu som första del i den nyutgivning Modernista förlag gör av hans författarskap. Romanen kom ut 1963 (på svenska 1964) och förebådade hans stora internationella genombrott något år senare. ”Samlaren” har även gått som radioföljetong på Sveriges Radio.

Den fattige kontoristen Fredrick Clegg med en tragisk barndom fylld av förluster, har en enda passion i livet; fjärilar. Han fångar dem, dödar dem med kloroform och spänner upp dem med nålar i sina boxar. Sin omgivning betraktar han med misstro och den ensammes nedlåtenhet. Förutom den unga konststuderande Miranda Grey som han beundrar i hemlighet och på avstånd. Kring henne väver han bilder av ett gemensamt liv med ömsesidig uppskattning. Det är ingen sexuell åtrå han bär på. Snarare en önskan att vara nära henne och äga hennes totala uppmärksamhet. Ja faktiskt just detta: äga henne. En hög vinst på tipset förvandlar Fredrick Cleggs liv. Han blir rik och oberoende, säger upp sig från jobbet, köper ett ensligt hus långt ute på landet där han inreder källaren till ett något så när bekvämt fängelse. Dit ska han föra Miranda för att sedan låta deras relation växa samman med hans egna fantasier. Men dröm och verklighet ska aldrig bli samma sak för honom. När Miranda väl är kidnappad och fången i hans källare möter han förakt och avsky från henne.

Den första halvan av romanen är Fredricks egen berättelse. Den andra delen består av Mirandas dagböcker hon skriver under sin fångenskap. Miranda ser sig som en av de fjärilar Fredrick har i sina boxar. Romanen är som ett psykologiskt kammarspel dem emellan, där makt och fångenskap återspeglar konflikten mellan konst och allmänhet, kultur och medelklass. Miranda skriver: ”Hans enda överlägsenhet ligger i hans förmåga att hålla mig kvar här”. Miranda gör flera försök att fly. För varje misslyckat försök ökar Fredricks misstänksamhet och besatthet. Miranda skriver i sin dagbok: ”Jag skulle aldrig kunna bota honom. För jag är hans sjukdom.” Hon kallar honom Caliban med tydlig anspelning på Shakespeares drama ”Stormen”. En referenspunkt som John Fowles återkommer till i sin senare roman ”Illusionisten”. I takt med en ökad desperation förändras Mirandas känslor för Fredrick. Som enda mänskliga referenspunkt känner hon plötsligt medlidande för sin psykiskt sjuke fångvaktare. Det förändrar inte Fredrick som är fånge i sina egna vanföreställningar om hur man uppnår en kärleksrelation.

Vad säger då ”Samlaren” till läsaren 55 år efter sin första utgivning? Torsten Blomkvists utomordentliga översättning står sig fortfarande. Och tiden har allt annat än sprungit ifrån John Fowles debutroman. Under min omläsning träder tidningsrubrikerna fram: Stockholmssyndromet, Josef Fritzl i Österrike, den svenske läkaren som höll en kvinna fången i en ljudisolerad bunker. Tidshistorian utvisar vilken enastående psykologisk insikt John Fowles behärskade. Ja, även något av Metoos budskap döljer sig i romanen. Det ständiga underläget. Miranda skriver i sin fångenskap längtansfullt om konstnären G.P. Han var Mirandas ouppnåeliga kärlek, liksom hon är Fredricks. Både i fångenskap och i frihet är hennes liv underkastat männens. Det finns låsta rum i källare och det finns sociala fängelser. I allt detta söker hon uppbåda en egen styrka: ”Vi kan uthärda deras grymhet. De kan inte uthärda vår.”

Det är som om Miranda och Fredrick representerar två olika världar. Miranda talar föraktfullt om calibanismen som ett slags klasskrig. Konstnären ställd mot övriga samhällets smaklöshet och oförståelse. Hon kallar Fredrick för en av ”de nya människorna”, samtidigt som Fredrick själv är ett undantag i detta samhälle med sin enslighet och dolda aggressivitet besatt av att äga.

Sammantaget: John Fowles roman ”Samlaren” har vare sig försvagats eller åldrats av sina 55 år. Tvärtom. Den kusliga realismen med vilken han fångar Fredricks narcissistiska och tvångsmässiga personlighet, människor som hålls fångna i destruktiva relationer, ibland fängslade i ordets djupaste bemärkelse, inget känns gammalt i Fowles roman, vare sig till språk eller innehåll. Mästerligt.

Jakob Carlander