Recension: Isabella Nilsson – Nonsensprinsessans dagbok

Recension
Isabella Nilsson: Nonsensprinsessans dagbok. En sjukskrivning.

Ellerströms förlag 

För många av oss har språket varit räddningen vid livets utsatta ögonblick. Läsande, skrivandet och lyssnandet. Kanske allra mest vid psykisk ohälsa är orden avgörande, med en dubbel kraft att såväl läka och befria som att döma den inre världen och det utsatta jaget.

Isabella Nilsson är bosatt i Skövde och har redan debuterat med en ungdomsroman 2011, ”Verklighetsprojektet”, som fick ett starkt mottagande. Isabella Nilsson beskrevs då som en arvtagare till Sonja Åkesson och Kristina Lugn. ”Nonsensprinsessans dagbok” är ett poetiskt kalendarium över året 2016 i författarens liv. Ett minst sagt stormigt år. Undertiteln är ”En sjukskrivning” och antyder ett år av undantagstillstånd. Isabella Nilsson är vid denna tid hårt ansatt av sin anorexi och sina tvångstankar. Det väger mellan liv och död och självmordstankarna är både påträngande och lockande. Isabella Nilsson sluter ett avtal med sin mamma att under detta år inte ta sitt liv. Läsaren följer henne under året med en berättelse som dels är en summering av varje månad men också dagsedlar, dikter och ordlekar som kommentarer för varje enskild dag.

”Januari blödde såret,
februari grät jag mest.
Mars var bättre än förra året…
Maj till juni? Fyllefest.
Juli, augusti och september
– svart som synden var jag då.
Nu i slutet av december
drar jag mer åt vardagsgrå.” 

 

Det är en halsbrytande text som uppenbarar sig i denna bok; kvick, rolig, lekfull, associationsrik, förtvivlad och skrämmande. Isabella Nilsson byter ut ord ur kända citat och dikter och skapar nya perspektiv. En enda bokstav kan förändra verkligheten på ett dramatiskt sätt: ”Som att finna en nåd i en höstack”, ”Jag ska tåla hela världen lilla mamma, full av solsken varje dag”, ”Vården har verkligen uträttat storvärk”.

Nonsensprinsessan är ett alter ego till författaren, en inre stödgestalt och överlevnadskonstnär. Ibland kan nonsensprinsessan rycka Isabella loss från det destruktiva och hopplösa tänket. Hon finns där på gott och ont med ambivalenta drag. En trickster från den litterära världen. Nonsensprinsessan säger till Isabella: ”Vad man icke kan tala om, därom måste man tramsa”.

”Nonsenspinsessans dagbok” är en fantastisk bok som får mig att skratta och gråta om vartannat. Fylld av ”magiskt tänkande och maniskt blänkande”. I en tid av livet då allt vilar på en knivskarp udd får orden både gestalta och bära det sköraste tillstånd man kan befinna sig i. Psykoanalytikern Ulf Karl Olov Nilsson, mer känd som UKON, har i boken ”Glömskans bibliotek” skildrat hur språket vid psykisk sjukdom kan vara djupt meningsbärande och samtidigt vid randen till sitt eget sönderfall. Isabella Nilsson tar språket till detta gränsland. ”Tomheten blir formulerbar”, skriver hon själv, vilket tycks vara på både gott och ont.

Samtidigt värjer Isabella Nilsson sig för att ge anorexin symboliska meningar och psykoanalytiska djupa tolkningar. Det är bara en sjukdom, som alla andra sjukdomar. Att som anorektiker själv romantisera sin ohälsa kallar hon för ”Stockholmssyndromet”. Något man gör för att stå ut. Söka bli vän med sin fiende. Utdragen ur journalanteckningar visar på en psykiatrisk vård som verkar ovetande om insikten att var och en tillfrisknar på sitt eget sätt och till sina egna mål. I sin ambition att skydda patienten från sig själv, underskattar vården också patientens tillgångar. Hur många misstag begås av den psykiatriska vården därför att vi har stereotypa bilder av vad det är att vara frisk.

För Isabella Nilsson är utmaningen med livet inte över med denna bok. Författaren liknar sig själv vid Persefone. ”Dömd att evigt pendla mellan dödsriket och de levandes värld. Aldrig riktig hemma någonstans.” I nästa stund tar Isabella udden av detta allvar med lekfyllda ordvitsar: ”Hippokondri: överdriven oro att inte ha alla hästar hemma”.

Så håller det på. Läsaren får inte en lugn stund. Dras med i denna exalterande text som utforskar livet som möjligt och omöjligt. Det är otroligt hur någon kan vara så hjälplöst fångad i sin egen sjukdom och samtidigt äga ett så frigörande språk, med bred kunskap om myter, religiösa texter och litterära författare. Sällan har en text berört mig så. Isabella Nilsson har alltså blivit jämförd med andra säregna poeter. Jag skulle också vilja lägga till Lennart Hellsings språkliga experimentlusta och Linköpingförfattaren Lina Limans förmåga att språkligt skildra det sköra, som andra viktiga kollegor till henne. Klart är att Isabella Nilsson hör till de författare som går sina egna vägar och lockar läsaren med sig in i okända vandringar. Kanske återfinner vi alla varandra i Isabella Nilssons ordkonst:

”Om det är sant att själsfränder alltid möts till slut så beror det inte på ödet,
utan på att de gömmer sig på samma ställe när de är rädda.”

 

Så sant som det är sagt.

Jakob Carlander