Recension: Gertrud Hellbrand – Satyricon

Recension
Gertrud Hellbrand: Satyricon

Albert Bonniers förlag

När Gertrud Hellbrand återkommer med en ny roman efter ”Veterinären” som fick ett starkt mottagande, finns ett igenkännbart anslag. Människor som möts för en högtid, i ”Veterinären” en hästbegravning, nu en 40-årsfest. En huvudperson som återvänder och som söker sig bakåt i tiden kring en berättelse präglad av dominans, underkastelse, önskan att bli sedd och katastrof.

I ”Satyricon” är det litteraturvetaren Renée som firar sin 40-årsdag med vänner på en släktgård i Sörmland. Där finns några tidningsrecensenter och kollegor, men framför allt den grupp jämnåriga före detta studenter i Uppsala som en gång under Renées anförande kallades Satyricon. Under studietiden samlades de hos Renée och hennes bror Rufus i en äldre uppsaliensisk paradvåning för dekadenta fester och sexuella utsvävningar. I denna våning rådde andra lagar än i världen utanför och gränserna för normer var upplösta. En sommar för 20 år sedan sökte sig dessa studenter under Renées och Rufus ledning till samma gård i Sörmland för ett backantiskt utforskande av gränserna till de mänskliga drifterna, en satyrisk sammankomst. Det är dessa vänner som nu tillsammans med andra gäster återvänder till gården för Renées 40-årsfirande. Flera med en viss tvekan eftersom studenttidens sommar slutade med en katastrof.

En av de som återvänder är Olivia, kallad O av Renée. Hon introducerades i Uppsalagruppen som blyg och lite försiktig men drogs fort till brodern Rufus och en sadomasochistisk relation där hon utsattes för vad vi vanligen skulle kalla övergrepp, men som hos Olivia väckte lust och längtan. Här finns en helt öppen anspelning på Anne Desclos roman ”Berättelsen om O” med en sadomasochistisk handling där mannen heter René.

I Uppsala är det systern Renée och brodern Rufus som bestämmer, sätter agendan, löser upp gränser och styr händelserna. Sex här är inte bara lust och åtrå utan också makt och underkastelse. Olivia beskriver sig själv som en efterlängtad och åtråvärd leksak i Renées och Rufus liv, men kan ändå inte undgå att dras till dem och inte heller motstå att återvända till gården och festen. Med förakt ser Renée på sina kvinnliga kollegor i kulturvärden som talar om strukturer och politiska normer. Hon representerar en annan världsbild där lusten och drifterna styr. Olivia underkastar sig denna värld. Omgivningen varnar henne. Ändå blir denna lydnad oemotståndlig. Denna ambivalenta blandning av lust och olust ljuder genom hela berättelsen. De tragiska konsekvenserna och övergreppen tar aldrig bort denna pockande dubbelhet. Varför uppstår det sadomasochistiska behovet hos en individ? En mer präktig roman skulle söka efter orsaker till maktutövande våld och förnedrande underkastelsen i tragiska och traumatiska barndomsupplevelser och patriarkala strukturer. Så sker inte här. Snarast finns det i berättelsen ett motstånd till psykologiska och politiska förklaringar. Det är naturen, biologin, som lyfter på locket till den djuriska och oemotståndliga lusten, till de hemliga och för många omedvetna fantasierna. Olivia ser på de andra vid 40-årsfesten som inte hört till Satyricon med ett visst förakt:

”Deras eventuella satyriska erfarenheter är bekvämt insorterade i facket för presumtiva övergrepp och trauman. Det är det gängse sättet för den politiska varelsen att ångra sig; att skylla hjärtesorger och misslyckade experiment på samhälleliga orättvisor. På så sätt finns heller inget att sakna. Inga tvetydigheter. Ingen ambivalens. Inga paniska extaser.”

Gertrud Hellbrand tar i sitt romanbygge aldrig ställning för eller emot. Livsnjutningens höjdpunkt kan också vara ett övergrepp, vilket gör romanen till en omtumlande läsning i spåren av #metoo. Med ett oerhört vackert, sinnligt och romantiskt språk följer hon sina gestalter ända in i de tragiska konsekvensernas yttersta detalj. Det är som om ingen går fri från denna dubbelhet. De som tyckt sig stå på stabil och moralisk grund dras med i Pans dans. De som anför dansen kommer till slut att konfronteras med det vardagliga livets anspråk på ordning och reda. Svartsjukan är också en gränssättare till det fullkomligt upplösta. Den tycks aldrig överge människan och lägger ett återhållande band kring berättelsens gestalter och deras polyamorösa relationer. När Renée naivt drar in en syrisk flykting, Aram, i detta normupplösta sammanhang uppstår en konflikt ingen förväntat sig, som också avslöjar hur sårbar hennes världsbild är.

”Satyricon” är en riktig bladvändare. Den vänder upp och ned på tankar och föreställningar. Den lyfter på blad efter blad i en ohyggligt tragisk berättelse som vore det en thriller. Den är också så detaljerat välskriven, sensuell, full av nyanser och med blick för varje person. Märkligt att det går att skriva så poetiskt om det som är människans mörker och utsatthet.

Jakob Carlander