Recension
Hanna Rajs:
där var du, större än bokstäverna som bildar ditt namn
Albert Bonniers förlag
Ofta knyter vi sorg till släktband och familj och stänger därmed ute en lång rad av människor som var viktiga för någon och där den som gått bort var viktig för dem. Det är ett tragiskt förminskande av en människas liv.
Niklas Rådström har i boken ”En handfull regn” berättat om ungdomens vän som tog sitt liv och lämnade författaren kvar med alla frågor om vänskap och död.
Poeten Hanna Rajs debuterar nu med en roman på samma tragiska tema, men med en eller två generationers avstånd till Rådström. Ungdomsvännen Cristina, egensinnig, finurlig och insiktsfull, men som bränner ljuset i båda ändarna och som aldrig lyckas hantera livet för att växa samman med det. Romanen handlar om henne. Cristina är den som å ena sidan vidgar Hannas värld i tonåren och unga vuxentid, men också den som Hanna får rädda vid flera tillfällen, tills det en dag inte längre går. Minnen, skuld, ilska och frågor dröjer sig kvar. Tio år senare skriver nu Hanna om vännen, om sig själv och deras relation, efter att först gjort en film om Cristina.
Cristinas föräldrar skuldbelade sin dotters vänner efter hennes död och ville hålla dem utanför. För Hannas judiska tillhörighet blir det så märkligt med den abstrakta minneslunden där minnen fort suddas ut eller fysiskt plockas bort. Hon är van att lägga en sten på en tydlig grav för att minnas för all tid. ”där var du, större än bokstäverna som bildar ditt namn” är en trotsig kaddish, den sörjandes bön som både håller Cristina vid liv och accepterar hennes död.
Hanna Rajs skriver med ett flödande och intensivt språk som inte ger sig tid för versaler. Emellanåt stannar hon upp, tittar på sina egna ord och överraskas av dem. Det är lika mycket en dialog med Cristina som inte längre finns som det är med den egna texten. Ibland har jag svårt för författare som i romanen samtidigt reflekterar över sitt eget skrivande. Här fungerar det annorlunda. Allt finns där som redskap för att förstå. Allt måste undersökas, även de egna orden. Hanna Rajs lär mig mycket om sorgen efter den som tagit sitt liv. Där finns skulden, som inte alltid kan viftas bort som en onödig känsla. Ilskan över alla mer eller mindre avlägsna vänner som använder Hanna som en slags hubb för att koppla upp sig med sina egna känslor och tankar. De digitala spåren en människa lämnar efter sig och som ibland inte går att återfinna. Båda lika problematiskt.
Cristina är och förblir en obesvarad fråga i boken. Det stora är hur Hanna skriver samman henne med sitt eget liv. Det är i relationen till Hanna hon blir sedd och förklarad, det är också där hon blir bevarad och sörjd.
Jakob Carlander