Recension: Carina Burman – Bellman

Recension
Carina Burman: Bellman. Biografin

Albert Bonniers förlag

Det är Stockholm och tidigt 1880-tal. Den unga Selma Lagerlöf går en kväll Malmskillnadsgatan på väg hem. Plötsligt får hon en ingivelse: Bellman! Bacchi Orden och Fredmans epistlar. Movitz, Ulla Vinblad och Fader Berg. Så ville hon själv skriva sin roman ”Gösta Berlings saga” med dess kavaljerer. Ett storverk födde ett annat storverk hundra år senare.

Carina Burman kallar Fredman och alla de andra namnen vi glatt sjunger om, för Carl Michael Bellmans låtsaskompisar i sin nyutkomna biografi över den förste svenske originelle skalden och tillägger: ”i en tid då originaliteten ännu inte var betydelsefull”.

Burman har valt att skriva sin biografi i bestämd form: ”Bellman. Biografin”.  Boken gör sannerligen skäl för sin titel.  Här möter vi skalden, människan och myten Carl Michael Bellman, hans samtid, de nära relationerna, de diktade gestalterna och deras verkliga förlagor och inte minst musiken med vilken han omgav dem. Bellman skrev sina stycken för att sjungas, med musikalisk skicklighet och den egna scennärvaron. Den tunna hinnan mellan verklighet och fantasi blev en skaparkraft och han tycks ha skrivit poesi lättare än vad andra skrev prosa.

Han hade svårt för de större verken han gav sig på, som att skriva opera. Bellman lyckades alltid bäst som diktaren i stunden. Höjdpunkten eller snarare vändpunkten är Gustav III:s statskupp.

Carina Burman följer honom, från vaggan till graven och metamorfosen till allt det vad historiker, trubadurer, författare och andra sedan gjort honom till. Ibland kallar Carina Burman honom kort och gott för Calle och en sällsam närhet uppstår mellan författaren och skalden. Det som kanske mest berör är hur sorglig Bellmans livshistoria var. Föräldrarna dör tidigt liksom de flesta av syskonen. Pengar brände hål i handen. Så sent som året före sin död satt han i gäldstugan. Fredmans epistlar blev ett genombrott som aldrig gav skalden några egna stora inkomster eftersom han saknade förmågan att värna och vårda sitt eget material. Carina Burman beskriver hans livsväg som mellan purpur och rännsten. Allting har en baksida i Bellmans värld. Rus dans och kärlek på den ena sidan, ångest, bakrus och dödslängtan på den andra. Aldrig blev han riktigt erkänd. Han hörde till barocken i en tid då nyklassicismen tog över. Han roade men blev aldrig en del av parnassen.

Fram träder också en familjär och ömsint Bellman som älskade sin familj och levde i en slags gammalluthersk fromhet. Hans kvinnosyn skilde sig från samtidens och han beundrade den frispråkiga och av många kritiserade Anna Charlotta von Stapelmohr.

Carina Burman delar upp biografin i tre akter: morgon, dag och afton. Det finns en kontinuitet genom diktningen. Bellmans litterära gestalter levde med honom hela livet Carin Burman konstaterar: ” Också när han inte skriver epistlar måste han dikta vidare om dem, likt en J.K. Rowling som vill dirigera sina skapelsers liv långt efter att den sista volymen publicerats”.

Carina Burman kan Bellmans tid, känner hans litterära anspelningar på myter, dryckesvisor och bibeltexter. Hon följer med i detta livslånga diktardygn med elegans och skenbar enkelhet. Carina Burman vet precis när det är dags att byta de litterärt vetenskapliga glasögonen till en psykologisk iakttagelse, till berättarrösten eller den empatiska förståelsen och medkänslan. Det gör det till en fröjd att läsa denna biografi. Man vill sträckläsa den, trots dess många sidor, och stundtals nynna med i sångerna. Det är en text som ljuder av musik, kunskap och värme. Att läsa den skänker samma glädje och vemod som finns i Fredmans epistlar och sånger.

Jakob Carlander