Foto: C. Sturmark
Recension
Joel Halldorf:
Bokens folk. En civilisationshistoria från papyrus till pixlar
Fri tanke förlag
Det måste sägas från allra första början; när Joel Halldorf tar sig an bokens idéhistoriska utveckling, så överväldigas man som läsare av hans kärlek till böcker och hans lika enorma kunnande. Själva angreppssättet i denna resa är kreativt och fascinerande. Författaren för en slags trialog mellan bokens format och dess utseende, sättet att läsa och bokens egna ekosystem. Med det sistnämnda begreppet beskriver han samspelet mellan boken och tidningar, pamfletter, tidskrifter, radio, TV, dator och även de olika sammanhang och institutioner där boken blir läst och använd. Kunnigt och underhållande visar Joel Halldorf på dessa tre storheters samspel.
Resan börjar med kilskrift och slutar med läsplattan, däremellan finns papyrusrullen, de stora handskrivna sidorna av pergament i en kodex, de första tryckta böckerna och massproducerade pocketupplagor. Det är alltså inte enbart en bok om bokens historia utan lika mycket om den som läser och de som skapar den.
Bokens folk, så benämner vi ibland tre av de stora världsreligionerna: judendom, kristendom och islam, som också myntade begreppet. Bibeln och bibelformatet blir något av en utgångspunkt för Joel Halldorf som dock snart vidgar perspektivet till all slags bokutgivning. Vi är alla bokens folk, i varje fall än så länge.
Den tes som Joel Halldorf driver genom boken är att vi gradvis har förlorat förmågan till djupläsning. I klostervärlden både skapades och lästes böckerna med eftertanke och klartänkthet. Denna förmåga försvinner successivt med skolastiken, boktryckarkonsten, Luther, tidningen, förlagsvärlden, massutgivning och sist det digitala skrollandet. Med några få undantag, som frikyrkorörelsen på 18- och 1900 talet, blir läsningen alltmer ytlig, skummande och auktoritär.
Det finns några felaktigheter. Några små misstag, som att Absalom var son till Salomo i den bibliska berättelsen. Andra bygger mer på författarens egna ställningstaganden, som att den historisk-kritiska bibelforskningen är en slags pendang till fundamentalism och samma andas barn. Inget kan vara mer fel. Det är den historisk-kritiska läsningen som öppnat upp bibeltexterna för antropologi, psykoanalys och inte minst för skönlitteratur. Den historisk-kritiska forskningen gör att en exeget idag kan använda sig av Sara Lidmans Jernbaneeposet för att frilägga djupet i bibelns texter. När Joel Halldorf själv nämner Sara Lidman gör han det som ett exempel på en författare som tigger ständiga förskott av sin förläggare. 18- och 1900-talets bokutgivning med klotband, förlag, författare, rullande tryckpressar och stora upplagor får något sjaskigt över sig. Här uppstår en slags dualism. Det Joel Halldorf uppskattar, som klostrens och frikyrkornas förhållande till text och bok, är ärligt, djupt, autentiskt, unikt, ädel och fromt. Världen därutanför är dum, ytlig, kommersiell, kontrollerande, solkig och likriktad. Recensenter är korrumperade av mingel, bubbel och bokreleasepartyn, kan jag läsa och inser plötsligt vad jag gått miste om. Joel Halldorf ser med sådan misstänksamhet på bokens utveckling, allt från Gutenbergs första tryckta alster, att han nästan sågar av de grenar han själv sitter på. Ibland får det drag av moralism. De frommas djupa läsning mot världens slarviga barn. Traditionen mot den tryckta texten. Jag blir tveksam. Även tradition kan vara djupt förtryckande då det alltid är någon som uttolkar den åt oss, texten själv kan befria läsaren från denna tolkande person. De härvid återkommande tjuvnypen på Martin Luther är föga generösa.
Mest problematiskt blir det när Joel Halldorf ställer boken till svars för 1900-talets nazism, rasism och antisemitism. Det är boken tillsammans med radion som drev utvecklingen mot en mänsklig katastrof. Det tycks mig vara magstark förenkling. Till sist är det som om författaren själv inser att det kanske inte är boken som bär skulden, utan mer den som håller i boken, Joseph Goebbels eller Dietrich Boenhoffer. Om det är Hitler eller Churchill som talar i radion.
Joel Halldorf avslutar sin exposé i den digitala världen, som länge tycktes kunna konkurrera ut boken. Med stor insikt belyser han hur skärmläsning och mobilskrollande gör läsningen fragmentarisk, vilket i sin tur leder till en kognitiv oförmåga inför en mer komplicerad text. Det är som om han själv, förfärad av det han finner i samtidens digitala värld, till sist hyllar den tryckta boken han under resans gång så ofta ifrågasatt. Det är gott och väl så.
Jakob Carlander