Recension
Beate Grimsrud: Jag föreslår att vi vaknar
Albert Bonniers förlag
En klient vid min psykoterapimottagning beskrev för mig den kris som uppstod ur ett ovälkommet sjukdomsbesked, men som till slut fick ett läkande förlopp: ”Jag var som en kula som sköts in i ett flipperspel och kastades än hit och än dit.” När man kommer ur flipperspelet är man mörbultad, inte densamma som man var innan, men kanske ändå något rikare.
När jag läser Beate Grimsruds roman ”Jag föreslår att vi vaknar” påminner jag mig om dessa ord. Dels för att hon i hela sitt författarskap är som ett flipperspel. Blinkande, smällande, hetsig och fullständigt fascinerande. Men också för att detta är en roman om en människas livskris. Att få ett cancerbesked är att förneka det, förhandla med det, försonas och sedan se ett liv efter allt detta. För att i nästa stund kastas tillbaka till förnekandet och göra om samma resa på nytt.
”Jag föreslår att vi vaknar” har självbiografiska förtecken i Beate Grimsruds eget cancerbesked. Här heter personen Vilde, ett högst passande namn. I hennes närhet finns vännen O, som O:et i alfa och omega. Den som alltid kan fånga upp Vilde i alla de känslor ett svårt och ovälkommet besked väcker. Där finns också råttan och räven. Två djur med hög anpassnings- och överlevnadsförmåga. Det vilda och ocensurerade livet, som följer Vilde från avstånd. Råttan och räven är som kören i en grekisk tragedi, de kommenterar och associerar.
Om att leva med ett sjukdomsbesked säger Beate Grimsrud:
”Man vill bli tröstad och räddad från sin rädsla, men inte fråntagen rätten att vara rädd. Man vill ha allt.”
En existentiellt självupptagen fullt sysselsatt med ambitionen att överleva. Som patienten lever man i en ständig paradox: ”Att gömma sig och vilja bli sedd”.
Beate Grimsrud fångar krisens alla aspekter i ett hetsigt tempo. Sätter dem samman med en livshistoria och dess nära relation, med världens alla dödar och kriser, stora som små. Mot slutet sliter en storm över sommarhuset, river ned träd och rensar marken. En mäktig metafor för livskrisen och sjukdomens förmåga att för alltid förändra bilden av livet. Sjukvården hittar vår sjukdom, sätter diagnos och behandlar. Vi själva måste alltid hantera och härbärgera våra känslor. Ibland begär vi att få slippa och att sjukvården även ska ta hand om denna del.
”Jag föreslår att vi vaknar” är en berättelse om en hisnande resa genom ett oönskat flipperspel. Berättat på det sätt som bara Beate Grimsrud kan med associationer, infall och utfall.
En bok att möta stormen med. Den kommer ju till oss alla förr eller senare.
Jakob Carlander
Comments are closed, but trackbacks and pingbacks are open.