Recension
Tove & Hanna Folkesson: Badort
Norstedts förlag
Borgholm på Öland har haft otur med sina hotell och nöjeslokaler. Många storbränder har förött klassiska ställen. Tove och Hanna Folkessons roman ”Badort” tar sin början med storbranden 1973 då gamla Restis brann ned till grunden. Därifrån berättas det bakåt om sommaren 1938 och ett kort intensivt kärleksmöte mellan två unga kvinnor, societetsflickan Ingrid och sockerbruksarbetaren Måna. ”Kärleken är stark som elden” står det i Höga visan. Det finns en slags samhörighet mellan dessa båda händelser.
Det är också en berättelse om två livsöden som skiljer sig så diametralt åt. I varje fall på ytan. Egentligen är båda lika barskrapade. ”Finns det en himmel är vi redan där” suckar Ingrids mamma. Men det är en himmel köpt på kredit. Ett lyckat resonemangsäktenskap ska rädda såväl Ingrid som hennes familj. I Borgholm ska hon sommaren 1938 förenas med sin fästman. Så är planen. Samma sommar sätts allt på ända när Måna tar tåget från sockerbruket i Mörbylånga till Borgholm efter pappans svek och död i samma ögonblick, en tågresa som blir en bergodalbana mellan framgång och förkastelse, kärlek och ensamhet, mista sitt liv och finna det. I Borgholm snurrar tillvaron kring kungligheters skabrösa fester, stockholmssocietets koketterande, jazzmusikers glädje och bittra sockerbruksarbetare. Det börjar som Ingrids berättelse men slutar med Månas. Hon är den som har överlevnadsinstinkten med sig från barndomen och som till sist fogar samman berättelsens båda årtalen. Mötet mellan Ingrid och Måna väcker inte bara kärleken till liv, där mognas också insikten om konsten och musikens avgörande roll i deras framtid
Tove och Hanna Folkesson har skrivit denna roman tillsammans. Den är fylld av vackra teckningar som jag tror hör till Hannas skapande. Språket är finstämt och poetiskt mitt i den sorgliga och stundtals hotfulla berättelsen om en kärlek som bara blir ett hastigt möte, men som förändrar tillvaron för alltid. Två personer, Bulta och Filas-Lisa griper in i berättelsen med en mer sagolik och lite övernaturlig gestaltning som för att lägga de sista pusselbitarna på rätt plats. Mot slutet konstaterar Måna att kärleken inte går att upprepa ”inte med pensel, inte med penna, ens i toner”. Jag vill ändå påstå att Tove och Hanna Folkesson lyckats så väl man kan att återberätta en kärlek som berör på djupet. Med naturskildringar som förtrollar och människoporträtt som får en att förundras.
Jakob Carlander