Recension
Mats Söderlund: Härlig är jorden. Om fjällen, vädret och allt det som ännu inte gått förlorat
Weyler förlag
”Genom de fagra riken på jorden, gå vi till paradis med sång”. Ord från den psalm som i Sverige mest är en begravningshymn, men i Finland mer sjungs till julen. Födelse och död på en och samma gång. Orden löper också som en röd tråd genom Mats Söderlunds bok med psalmens inledning som titel. En allvarsam skildring i essäform om naturens beskaffenhet, om klimatförändring och tidens allvar. Det är nu förändringen sker i skog, fjäll och i havet.
Mats Söderlund återvänder till sin barndoms fjällvärld. Vandrar med sina barn och minns sin egen uppväxt i samma miljö, frågar de boende på plats som vet, söker sig till poesi, forskning och skönlitteratur. En pilgrimsvandring i barndomens land och i den storslagna fjällvärlden, två paradis som inte är lättillgängliga. För som Jorge Luis Borges skriver: ”Det finns inga andra paradis än de förlorade”. De som Mats Söderlund intervjuar minns hur allt var annorlunda förr, hur allting förändrats. Det är som att leta efter det barndomens förlorade paradis och samtidigt inte kunna återfinna det i framtiden.
Det finns så många sätt att mäta den ödesdigra klimatförändringen: årsringar, temperatur, trädgräns, fisken, tjädern, ripornas mängd, snökonsistens, vårflod, skotersäsongens längd, de fullt utslagna björkarna till midsommarstången, lämmelåren som inte återkommer. Så många vittnen med så många beröringspunkter till varandra, eftersom det ena påverkar det andra. De faller som brickor i ett dominospel. Snön som blir fuktig och hård vilket gör att riporna som inte kan nå fjolårsbären. Så många konsekvenser följer i klimatförändringens spår.
Mats Söderlund skriver om allvaret på ett lika vetenskapligt som poetiskt och stillsamt sätt. Skönheten i det som nu är i fara fångas med varsamma och lustfyllda ord. Ordet ”klimathot” förekommer inte särskilt ofta. Det är ingen högröstad och övertygande predikan. Läsaren får, måste, själv dra sina slutsatser. Inte heller fastnar Söderlund, titeln till trots, i de religiösa övertoner och den naturmagi som kännetecknar till exempel Andri Snær Magnason i ”Om tiden och vattnet” och som skapar en utestängande exklusivitet i diskussionen om klimatförändringar.
Mats Söderlund är noga med att sakligt vara här och nu, samtidigt som han förstår naturens existentiella tilltal till människan. Fjällens skönhet lockar besökare. Även om samma besökare ibland exploaterar den med helikopter och snöskotrar. Någon gång balanserar han på gränsen till att låta klimatdebatten fångas av sociala rörelser, som jag tror ingen, allra minst naturen själv, vinner på. Kampen för miljö och klimat måste kunna stå över religiösa och ideologiska gränser och inte vara någon rörelses speciella egendom. Boken är ingen dystopi, men rymmer en stillsam sorg och ibland ett stänk av humor, som då författaren förgäves söker få den undanglidande ”Erik” att ställa upp för en intervju. Insprängd i boken finns också den tragiska berättelsen från 1917 om forskarna vid observatoriet och väderstationen på Pårtetjåkkå.
Parallellt med denna mångsidiga och allvarsamma bok har Mats Söderlund skrivit en diktsamling ”Eskatos, tystnaden tillhör inte oss” (Albert Bonniers förlag), för att ” fånga djupet och komplexiteten i det jag försöker föra ut till er”. Poesin blir ett eko till de vetenskapliga rön, de egna minnena och iakttagelserna han presenterat i den förra boken. Den poetiska tonen skiftar mellan vacker naturlyrik, sorg, glädje, förtvivlan och vrede, ibland både biblisk och homerisk i sitt ursinne.
Jakob Carlander