Recension: Annika Berg – De samhällsbesvärliga

Recension

Annika Berg: De samhällsbesvärliga. Förhandlingar om psykopati och kverulans i 1930- och 40-talets Sverige

Makadam förlag

Att vara besvärlig är ett komplicerat begrepp. Å ena sidan fäller det ett moraliskt omdöme om den besvärlige. Den som är besvärlig gör det besvärligt för någon annan. Å andra sidan kan man se besvärlig som något positivt. Hen som kräver respekt för sin person. Som psykoterapeut möter jag människor som lider av oförmågan att vara besvärliga i samhället, på arbetet eller i den romantiska relationen, som inte alltid är så romantisk.

Docenten i idéhistoria, Annika Berg, har i boken ”De samhällsbesvärliga” studerat två psykiatriska diagnoser under tidigt 1900-tal som fokuserade sig på de som besvärade samhället på ett inte önskvärt sätt: psykopati och kverulansparanoia, en diagnos besläktad med den idag vardagliga termen rättshaverism.

Tidigt 1900-tal var en tid då den gryende psykiatrin sökte skapa ordning i den psykiska ohälsan genom klassificering. Annika Berg har studerat dåvarande Sinnesjuknämndens arkiv och tar läsaren med på en vandring genom tragiska livsöden kontrasterade mot ett samhälle som ville ha ordning och reda på sina medborgare. Skillnaden mellan psykopati och kverulans kan grovt förenklat beskrivas som en människa som på ett överdrivet sätt ser sig som bättre än andra och hen som lika överskattat vet bättre än andra. Båda begreppen var omtvistade från första början. Psykopati, som aldrig blivit en egentlig diagnos, var då något annat än vad populärvetenskapen gjort den till idag och hade en elasticitet i tillämpning och tolkning. Kverulansparanoia, som fortfarande är en diagnos om än tynande i ICD 10, ägde mer drag av konstans. Annika Berg har på ett fascinerande sätt följt psykopat- och kverulansbegreppen till vår egen tid av yttrandefrihet, fake news, och internet.

Annika Berg visar hur den som blev klassificerad hamnade i limbo. Vad man än gjorde, hur man än betedde sig bekräftade man bara sjukdomen med sitt beteende, vilket stärkte motparten i sin uppfattning. Båda diagnoserna berörde samtidigt gränslandet mellan psykiatri och juridik då det medföljande beteendet inte bara beskrevs som besvärligt utan i konflikt med samhällsordningen. Spänningar uppstod därför mellan normalitet och sjukligt. Detta kunde också bli en fråga där klass, status, kön och samhällsposition påverkade bemötandet. Å andra sidan fanns det inom psykiatrin en stor tveksamhet till tvångsinläggning eftersom man insåg att det skulle öka kverulantens beteende med klagoskrifter och anmälningar.

Den kritik Annika Berg riktar mot dåtidens psykiatri lyfter samtidigt ett dilemma kring den egna framställningen. Det blir lätt att på samma sätt leda i bevis hur dåtidens psykiatrins alla åtgärder skedde för att skydda samhället. Fria eller fälla får samma bevekelsegrund. Författaren kallar dem för ”kulturdiagnoser” och ser dem som politiskt färgade. När det gäller kverulansparanoia kan jag ställa mig tveksam till den definitionen. Redan vid 1800-talets slut varnade psykiatriker som såg behovet av en diagnos för att det skulle kunna bli ett redskap för samhället att avfärda den obekväme. Det är också lätt att förbise det lidande som fanns hos personen själv, eftersom hen förlade orsaken hos omgivningen. Såväl psykiatri som rättsväsende har i vår egen tid, där vi inte får vara godtyckliga, där offentlighetsprincip och serviceskyldighet råder, sökt nya begrepp för samma beteende, som Posttraumatisk bitterhetssyndrom och Justice Obsession Syndrome. Behov tycks kvarstå att psykologiskt förstå och bemöta den som lägger sitt lidande på omgivning och som aldrig upphör att kräva sin rätt.

Jakob Carlander