När jag som ung arbetade på Ulleråkers psykiatriska sjukhus i Uppsala fick jag snart lära mig ett användbart begrepp: ”svalkande likgiltighet”. Ett råd till både personal och patient om hur förhålla sig till starka känslor. Orden var hämtade från den finske författaren Henry Parland som diktat dem till sin mamma, vilken hade goda skäl att oroa sig för sonen.

Svalkande likgiltighet är ett eko från de stoiska filosoferna i antiken som Epiktetos, Seneca och Marcus Aurelius. Hur ska en människa förhålla sig till vrede, motgångar, ödet och döden? Även för dem var svaret likgiltighet, vilket inte betydde uppgivenhet och passivitet.

John Sellars är lektor i filosofi vid University of London och medgrundare till en rörelse kallad Stoic Week. I boken Lektioner i Stoicism beskriver han grunderna för denna filosofiska rörelse som nog både missförstås och övervärderas. Som psykoterapeut möter jag ofta unga vilsna män med svårigheter att etablera sig i livet, vilka klamrar sig fast vid olika handböcker i stoicism. Det tycks bara leda till att de blir än mer isolerade. John Sellars söker visa att stoicismen inte är självcentrerad och känslokall. Den hjälper oss tygla känslor som ilska och hanterar motgångar på ett sådant sätt att vi kan fortsätta visa medkänsla och odla viktiga relationer. Många moderna psykoterapier i den kognitiva beteendetraditionen visar gemensamma drag med stoicismen.

Det här är kanske inte en bok att göra till sin huvudsakliga handbok i livet, men mycket finns att inspireras av och finna ett mod i en värld som alltid kommer att vara komplex och full av brister.

Jakob Carlander