Recension
Jonas Ellerström & Isabella Nilsson:
Verskonsten. En dialog i sju avsnitt

Litteraturbanken.se

Fördomsfulla och nedvärderande åsikter om poesi har två olika horisonter. Den ena talar föraktfullt om töntig rimstuga och högtravande pekoraler. Den andra horisonten tar sikte på babblande fri vers som blir bräcklig poesi bara för att författaren gör snygga radbrytningar och låter högermarginalen vara ojämn. I min ungdom förirrade jag mig själv i den sistnämnda horisonten och blev ett praktexemplar på ojämn högermarginal och dålig poesi.

Mellan dessa ytterligheter finns ett hav av livskunskap, existentiellt bråddjup och skummande känslor som ger livet mening, för den som har mod och konstnärlighet att segla ut i det.

Förläggaren Jonas Ellerström och nonsenspoeten Isabella Nilsson, båda författare, har kastat loss. På den oskattbara Litteraturbankens hemsida för de ett sprakande samtal om den svenska versen och dess framtid. Det är som att läsa en litterär podd med två ordkonstnärer av bästa klass. Rimmad och bunden vers mot fri vers, tradition mot innovation. Vad är bra poesi? Det är nog inte formen som avgör, utan begåvningen hos den som skriver. Isabella Nilsson konstaterar: ”Hellre ett evigt nollsummespel mellan det uppbyggliga och det upprivande, än poesin som ett ointagligt och avslutat skrytbygge”.

I centrum står den bundna poesin med rim och struktur, som under lång tid varit satt på undantag och ändå överlevt med god hjälp av barnlitteraturen. Ellerström och Nilsson tar den i försvar på ett varsamt sätt och påminner oss vid några tillfällen: ”bara den som befinner sig inuti boxen kan tänka utanför den”. Med andra ord: vi behöver strukturen. Eller som Isabella Nilsson säger på sitt underbara unika sätt: ”Varför tycker vi om rimmad vers? Jo, för att världen är så smärtsamt orimlig i jämförelse!”

Till sin hjälp intervjuar de Lotta Olsson och Malte Persson för att söka hemligheten med rimmad och metrisk vers. Svaren är fascinerande. Båda säger att den fasta formen frigör fantasin vilket gör att enkla tankar får tyngd och mening. Begränsningen i versmåttet tvingar tanken och ger oväntade tankebanor. Alltså tvärtemot vad fördomen om bunden vers tycks säga. Isabella Nilsson och Jonas Ellerström instämmer. När diktens innehåll är skrämmande och hotfullt, skapar den fasta formen en trygghet, blir en hand för läsaren att hålla i.

På trettiofyra korta skärmsidor får dessa båda poetiska författare så mycket sagt och förklarat på ett lika underfundigt som underhållande sätt. Unna dig denna fantastiska läsning.

Jakob Carlander