Recension
Jerker Virdborg: Bro, bro
Albert Bonniers förlag
Vad kan väl vara en bättre existentiell metafor för en författare än att låta handlingen utspelas vid eller på en bro. Som ett eko av rabbi Nachman av Breslovs berömda ord: ”Hela världen är en smal smal bro och det viktigaste är att inte vara rädd”. En bro binder ihop och håller isär, sätter gränser men gör det också möjligt att överskrida dem.
Jerker Virdborgs nya roman ”Bro, bro” leker med brons alla möjligheter och begränsningar. Det är en tidig söndagsmorgon i den lilla staden som en gång var gräns mellan Danmark och Sverige. Edvard Rönn, som snart ska ta studenten, beger sig till bron över den lilla ån i ett parkområde. Han är väl utrustad för kamp med mat, dryck, taggtråd, bensin, sax och annat. Edvard barrikaderar bron och upplyser alla att gatukontoret stängt av den efter en skada och han själv har till uppgift att bevaka den så att ingen kommer till skada.
Där står han nu på bron, som en Sven Dufva vid Virta bro, beredd att försvara den till varje pris och med vilka medel som helst. En hjältemodig nörd som ska sälja sitt liv så dyrt som möjligt. Han är besatt av sin bro, av alla broar.
Varför står han där? Bit för bit rullas en historia upp kring sista årets händelser. Fram träder bilden av någon som desperat vaktar en bro mellan livet som han önskar det och som andra förstår det. Jerker Virdborg låter en tragikomisk berättelse ta plats. Det lugna snusförnuftet står i kontrast till en kaotisk verklighet som hotar att falla samman, skildrat som bara Jerker Virdborg kan göra. Står vi egentligen inte alla vid den där bron på ständig vakt?
Jakob Carlander