Recension
Natalia Ginzburg: Kvällens röster
Albert Bonniers förlag
Översättare: Johanna Hedenberg
Jag blir alltid glad när bokförlagen släpper lite av ”gårdagens” litteratur från 1900-talet och därmed ger oss läsare en möjlighet att återfinna eller upptäcka böcker som är både läsvärda och tidsaktuella. Bra böcker är inte färskvara. Så är det med Natalia Ginzburgs fina roman ”Kvällens röster”.
Natalia Ginzburg, 1916 till 1991, var italiensk författare som gjorde sin verkliga debut ganska sent med boken ”Familjelexikon” på nytt utgiven på svenska 2021. ”Kvällens röster” och ”Familjelexikon” är som två systrar till varandra. Berättelser om familjer och individer i små och stora sammanhang, mycket präglat av den sköra politiska situation som rådde under och efter kriget. I den första romanen säger Ginzburg både beklagande och också lekfullt i sitt förord att alla gestalter är uppdiktade, i den senare att de är autentiska.
”Kvällens röster” är lite som ett kammarspel i en by i norra Italien. Det mesta kretsar kring fabriken som försörjer de flesta. Berättarjaget, Elsa, är förälskad i fabrikörens yngste son Tommasino. Men drömmen om en framtid rinner ut i sanden. Kvar finns bara byns skvaller som ett avlägset vågskvalp. Elsas berättelse är lågmäld och sparsmakad på känslor. Så inte hennes mamma som tar all plats med sin oro, upprördhet och nyfikenhet. Hon förbrukar det syre som borde finnas kvar till dottern.
”Kvällens röster” är en finstämd berättelse om människor och deras längtan. De kliver in i berättelsen och rumsterar om, en del dör och försvinner lika plötsligt som de fanns där. Ett varmt inkännande berättarflöde, med ton av Alice Munro. Och en samhällsskildring som i Il Postino.
Jakob Carlander