Recension
Jonas Brun: Hon minns inte. En memoar
Alber Bonniers förlag
en enorm iakttagelseförmåga. Foto: Sara Mac Key
”Jag skriver mig genom den här sjukdomen. Det är ett sätt att försöka få fatt i henne, hon som hela tiden förvandlas, rinner undan. Jag ringar in henne med ord.”
Den Jonas Brun, författare och psykolog, söker ringa med orden är sin egen mamma i en egensinnig och stark memoar i ljuset av hennes demenssjukdom. Allt berättas framifrån och bakåt. Börjar med mammans död i demensboendets monotona miljö av vilsenhet, urindoft och ständigt ny personal. Söker sig sedan bakåt i korta episoder av sjukhusvistelse, förvirrade samtal med biståndshandläggare, sorg, förtvivlan, vrede, korttidsboende, tröttheten, till tiden då allt började med en tilltagande glömska och en gnagande oro att allt inte står rätt till, hos mamman, Jonas och hans pappa.
Varje nytt stycke börjar med ”Hon minns inte…”, som en slags antites till Joe Brainards bok ”I Remember”, där varje minne väver samman livet till en tät väv av innehåll och mening. För Jonas mamma är det tvärtom. Samma väv rivs upp till lösa trådar utan sammanhang, som en smärtsam dekonstruktion av livet.
Samtidigt inträffar något märkligt i Jonas Bruns berättelse. Genom att berätta mammans, och sin egen historia, baklänges växer ständigt bilden av mamman. Korta stycken med få meningar utvecklas mot slutet till långa berättelser. Ur det vilsna och relationslösa träder det fram en mamma som var tryggheten i barndomen, bekräftandet i tonåren och en förebild i vuxenlivet, en självständig konstnärlig person som kunde bita ifrån mot människor och samhällets alla dumheter. Det är som om Jonas Brun skriver sin mamma tillbaka till livet, i ett ögonblick där det samtidigt gått förlorat.
För den som mister en närstående i en demenssjukdom eller en psykisk sjukdom, där den kognitiva kontakten går förlorad, kan anhörigskapet bli till ett livsprojekt. En näst intill besatthet att rädda och skydda. Jonas Brun berättar hur han under mammans sjukdom byter tjänst för att jobba med demensutredningar. Han beskriver sig själv som en anhörigspion som försöker förstå något av demenssjukdomen han inte förut visste. När den gemensamma berättelsen inte längre bär är det den anhöriges envisa kamp som håller samman relation och ordning. I början med skam och skuld över att se sin mamma hjälplös och desorienterad, längre fram med ilska och trötthet då vård och omsorg inte lever upp till ens egna förväntningar. Många har berättat om samma smärtsamma resa; Maj Fant, Ulla Isaksson, Barbro Lindgren och nu senast Anna-Karin Palm. Alla med sina perspektiv. Jonas Bruns berättelse har en egen ton. Ett sällsamt sätt att berätta sjukdomens sönderfall och samtidigt bevara den person som går förlorad. Jag läser den mer som en memoar i ljuset av förlusten, en roman om en relation, som nu enbart ska bäras av författaren. Jonas Bruns iakttagelseförmåga är enorm. Lyssna bara till hans beskrivning av ett demensboende:
”Ena dagen har hon fem par glasögon, andra dagen inga glasögon alls. Allt fast förflyktigas. Åt var och en efter behov. På demensboendet råder den sanna socialismen. Det är ett utopiskt, postmateriellt samhälle där alla ting ägs gemensamt. Skulle man kunna säga. Där är snatteriet norm. Skulle man också kunna säga.”
Jonas Brun fångar allt; absurditeten, värmen, tomheten, förtvivlan och kärleken. Många böcker har jag läst om anhörigskapet vid demenssjukdom, än fler berättelser har jag lyssnat till i samtal. Denna bok kommer jag att bära med mig mer än någon annan. Den berör så djupt, fångar så många perspektiv och berättar så mänskligt.
Jakob Carlander