Recension: Märta Tikkanen – Måste försöka skri

Recension
Märta Tikkanen: Måste försöka skri – En brevbiografi

Schildts & Söderströms

En ytterst värdefull väg att lära känna och förstå författare är att få tillgång till deras brevväxling med omvärlden. Mer sällan erbjuds denna möjlighet kring nu levande författare, eftersom vi blir allt sämre på att skriva brev och bevara dem till eftervärlden. Kortfattade mejl och sms med emojier har näst intill tagit död på denna personliga konstform. Därför är det glädjande att Märta Tikkanen går motströms och publicerar sin brevväxling med två vänner, Åsa Moberg och Birgitta Stenberg från fyra decennier.

Den som på ett direkt och målmedvetet sätt vill finna material kring Märta Tikkanens författarskap blir kanske besviken. Breven är alldagliga och personliga, fyllda av vardagens göromål, reflektioner och Märta Tikkanens envetna kamp att få familjen att överleva. Men det är här i det vardagliga och i den personliga kampen böckerna finns, som ”Nu imorron”, ”Män kan inte våldtas” och ”Århundradets kärlekssaga”. Märta Tikkanen säger som det är. Säger som det är om sitt liv och många andras liv. Ett ständigt återkommande tema är längtan efter och behovet av egen tid. Tid för eftertanke och tid att skriva. Det har varit lite av den varan i Märta Tikkanens liv. Titeln antyder detta på ett så talande sätt ”Måste försöka skri”. Avbrotten är många.

Läser man denna brevbiografi rakt igenom ser man strukturen:
1970-talet är det maken Henrik som tar den mesta tiden, 1980-talet Henrik och barnen, 1990-talet är det barnbarnen och 2000-talet fortfarande barn och barnbarn. Sonen JJs livsproblem kommer att likna pappans. Märta kallar JJ för ”en typisk Tikkanen”. Det finns hos Märta Tikkanen såväl en samhörighet och identifikation med sin familj som en längtan bort från den. Det går nästan att se denna bok som en ”anhörigberättelse”, liknande den vännen Åsa Moberg skrev med ”Adams bok”, men så mycket mer komplex.

Relationen till maken Henrik går som en röd tråd genom decennierna. Fram till Henriks död 1984 är det de nakna berättelserna om misstro, missbruk, svartsjuka och misshandel som finns där, med cynism, sarkasm och uppgivenhet. Allt för att överleva. Utan att på något sätt därefter förneka dessa berättelser är det som om Märta Tikkanen kan se på maken ur ett perspektiv av sorg och ibland förståelse. I breven skymtar den Henrik fram som fanns där i början, innan svartsyn och alkohol förgiftat relationen. En sorg som bär insikten om det liv som skulle ha kunnat bli mellan de två, men aldrig fick ta plats. Märta Tikkanen berättar mot slutet om en författare som i en TV-inspelning kallar maken för ett svin, vilket gjorde henne själv upprörd. Uttalandet kom inte med i sändningen.

De tidigare breven präglas av en kamp mot känslan att vara en bluff. Märta Tikkanen pendlar mellan att nedvärdera sig själv och längtan att ta plats. I slutet av boken och breven har bilden mognat till en mer säker person med större självtillit, men alltid med denna kamp efter utrymmet för sitt eget skrivande. Det finns en oro hos författaren som kommer till uttryck på många olika sätt: barnen, världen och skrivandet. I denna oro finns samtidigt ett engagemang och en solidaritet med omvärlden som berör.

Som alltid i författares brev finns myllret av kollegor, vänner och besvärande personer. Ett möte med Olof Lagercrantz fångar en person med en inskränkt kvinnosyn, långt från bilden av honom i Schulmans ”Bränn alla mina brev”.

Att för ett ögonblick som läsare få se på omvärld och personer ur Märta Tikkanens perspektiv är en insiktsfull och lärorik resa, och stundtals även roande. ”Måst försöka skri” är som en roman, samtidigt som den så detaljrikt redogör för det verkliga livet. En brygga mellan Märta Tikkanens fantastiska böcker och henne själv. Och en bok att bli klok av.

Jakob Carlander