Recension: Åke Stolt – Dödspilotens son

Recension
Åke Stolt: Dödspilotens son – ett dokumentärdrama

DIBB förlag

Linköping är flygplanets stad nummer ett i Sverige. Allt från de trevande försöken på Malmen i början av 1900-talet med Carl Cederström som urfadern till dagens högteknologiska plan i världsklass. Till denna verksamhet hör många människoöden, lika heroiska som tragiska.

Journalisten och författaren Åke Stolt lyfter fram ett av de mer okända i ”Dödspilotens son”, en sällsam blandning av biografi, dokumentär och roman. Karl-Erik ”Karle” Thellman är säkert känd för en och annan av Correns trogna läsare. Han skrev kunniga artiklar om flyget under många år. Åke Stolt citerar Correns dåvarande kulturchef Åsa Christofferssons minnesord över Karle: ”Denne ovanlige medarbetare visade med hela sitt livsverk och sin person hur livet formar en människa…”.

När Åke Stolt berättar hans liv gör han det med ett nära perspektiv eftersom Karl-Erik Thellman var gift med hans mammas syster och kallades morbror. Själv utan egna barn efterlämnade Karl-Erik, ”Karle”, bland annat en kartong med brev, dagböcker, tidningsklipp och anteckningar. Turligt nog blev det Åke Stolt som fick ta hand om detta material.

Ur lådans innehåll har han fogat samman en levnadsberättelse med en tidshistorisk förankring och en psykologisk skärpa som engagerar och berör. Inom flyget blev Karl-Erik känd som en av de bästa propellersnickare Linköping hade. Han växte upp i ett enkelt hem där pappan var barberare och mamman sydde festkläder åt militärens fruar.

När han som 19-åring ryckte in för att göra sin värnplikt fick han veta att dessa inte var hans biologiska föräldrar. Mamman hade fött sitt barn i hemlighet och sedan givit bort det via en mindre nogräknad barnmorska. Utan att vara adopterad, med fader okänd och den biologiska modern död, stod Karl-Erik där inför livet med en slags dubbel föräldralöshet.

Innan dess hade livet varit ett äventyr på Malmen i närheten av de stora flygaressen: Carl Silow och Einar Lundborg, vilka båda omkom under flygningar. Till detta äventyr hörde tillträdet till snickeriet bland de propellersnickare av vilka han kom att bli den främste. Karl-Erik blev vittne till tre piloters tragiska död, vilka alla berörde honom djupt. Det var som om han identifierat sig med dessa piloter och mist en närstående i var och en av dem. Beskedet om sitt verkliga ursprung kom däremot att förgifta resten av livet med en bitterhet och ett rättshaveristiskt beteende, som Åke Stolt skildrar både empatiskt och uppriktigt. Karl-Erik krävde sitt rättmätiga arv efter sin biologiska mamma vilket tillfallit hennes bror. Det blev en hopplös kamp med brev och anklagelser i en aldrig sinande ström. Kanske var det kärleken till flyget och flygarna som hindrade livet att kantra helt. Mot slutet av sitt liv berättade Karl-Erik för Åke Stolt att det var Carl Silow som var hans pappa. Kanske en dold sanning eller också en lika storslagen som desperat dröm om tillhörighet med såväl förälder som flyg.

Åke Stolt, som låter honom bli ”dödspilotens son”, har med hög precision fångat ett levnadsöde i det framväxande flygets Linköping. Här finns också många värdefulla detaljer från inte minst det unga flygets historia från 1920 till 40-talet. Det är också en psykologiskt insiktsfull berättelse om en människas längtan efter samhörighet och den ensamhet som kommer ur bitterhet och rättshaveri. I den kampen blev han en Ikaros som flög för nära solen och smälte sina vingar av vax. Ett slags flyghaveri liknande de som Karl-Eriks egna fadersgestalter drabbades av. Det var hos dem han hörde hemma, högt uppe i skyn och djupt i katastrofen.  Lika välskrivet som vemodigt. ”Dödspilotens son” är en litterär upplevelse du absolut ska unna dig i sommar.

Jakob Carlander