Recension: Marlen Haushofer – 18 noveller

Recension

Marlen Haushofer: 18 noveller

Celanders förlag

Översättning: Anders Björnsson

Det finns författare som aldrig blir någon av de riktigt namnkunniga men vars böcker och berättarkonst återkommer gång på gång. Som om vi trots allt inte kan klara oss utan deras berättelser och perspektiv. De hör inte hemma i någon specifik tid utan har snarare något att säga varje epok och tidsperiod.

Till dem tänker jag den österrikiska författaren Marlen Haushofer, vars mest kända roman ”Väggen” (1963) utkommit i två svenska översättningar och filmatiserades år 2012. Den vill aldrig riktigt släppa taget om oss. I ”Väggen” berättas det om en namnlös kvinna som vid ett besök hos vänner i Alperna plötsligt finner sig ensam och upptäcker att det mellan en dalgång och övriga världen finns en hög genomskinlig vägg. På andra sidan väggen ser hon döda eller förstelnade människor.

Det har sagts att den som läst ”Väggen” aldrig mer blir densamma.

Glädjande är det därför att Celanders förlag nu presenterar 18 noveller i en samling med samma namn av Marlen Haushofer. På många sätt kan man läsa dessa noveller som en tolkningsnyckel till hennes gåtfulla roman. En annan österrikare, Sigmund Freud, myntade begreppet drömskhet. I Haushofers noveller möter vi denna drömskhet som ett upplöst medvetande fritt flytande mellan olika associationer. Ett tillstånd präglat av surrealism, dagdrömmar och mardrömmar. Återigen som att stå inför en genomskinlig men ogenomtränglig vägg. Generalen som drömmer att han är en löjtnant vilken blir arkebuserad i desertörens ställe.

Marlen Haushofer har ofta blivit jämförd med Franz Kafka. Här finns en tydlig blinkning till honom i novellen om den gamle mannen som nyss läst en roman om en man som blev förvandlad till en skalbagge. Han blir berörd och känner igen sig själv. Men hos Haushofer är det den vanliga och vardagliga världen som ter sig absurd. Hon skriver: ”Det var mycket egendomligt att det fanns en värld där man behöver skosnören och där människor gifte sig”. Världen ter sig egendomlig för novellernas huvudpersoner. De kan inte greppa den och gestaltar alla en ensamhet i livet som får näst intill autistiska drag. Även de som lever i relationer med andra kan inte tolka sina egna känslor eller förstå att människor runt omkring dem har andra känslor, tankar och önskningar än de själva. Alla är ensamma.

Det som läker och försonar är naturen, precis som kvinnan i ”Väggen” blir lugnad av de djur som omger henne. Små levande ting som dadelkärnor, ett myrtenträd eller en lövgroda symboliserar hopp och läkedom. En kvinna planterar blommor i balkongens blomlåda trots återkommande bombanfall. Dottern tar sin mamma ut på en äng istället för skyddsrummet under en bombraid. Naturen, växterna och djuren erbjuder ett bättre skydd än betong och stål. Det goda finns runt omkring människan, men inkluderar inte henne själv.

Marlen Haushofers noveller är antimilitaristiska med en stark avsky för kriget som enbart förstärker människors ensamhet. Allt är skildrat ur den enskilda människans perspektiv. Här finns inga politiska ställningstaganden. Det är ointressant vem som skjuter eller vilken nation som fäller bomberna. Det är människor som drabbas av kriget och som gör världen bisarr. Perspektivet är pessimistiskt, som om livet ständigt fördärvar människan. Men vid sidan av den goda naturen finns det även ytterligare ett perspektiv som väcker hopp. Kvinnor som tar revansch mot männens förutbestämda värld. Ett uppror mot patriarkala strukturer om än i det tysta.

Kanske är det detta som gör Marlen Haushofer så dagsaktuell. Kvinnans kamp för en jämställd plats. Den gränslösa ensamheten och vårt tilltagande tvivel på en god framtid. Vi som i klimatångesten inte ens längre kan söka tröst i naturen. Marlen Haushofers svärta naglar sig fast även i en samtida läsare. Den lämnar absolut ingen oberörd. Något är annorlunda efter sista sidan.

Jakob Carlander