Recension
Ernst Brunner: Likt ett skeleton
Johan Helmich Roman. Hans liv

Albert Bonniers förlag

Författaren Ernst Brunner både kan och älskar sitt Stockholm i 1700-talsskepnad. Hans romaner om Bellman, Karl XII, Swedenborg och Anckarström är lika mycket en vandring i Stockholm med dofter, misär, buller, trängsel, död och storslagna drömmar. Denna kärlek och kunskap till staden kommer till sin absoluta rätt när Ernst Brunner i en diger roman skriver om ”den svenska musikens fader” Johan Helmich Roman.

Författaren Ernst Brunner både kan och älskar sitt Stockholm i 1700-talsskepnad. Hans romaner om Bellman, Karl XII, Swedenborg och Anckarström är lika mycket en vandring i Stockholm med dofter, misär, buller, trängsel, död och storslagna drömmar. Denna kärlek och kunskap till staden kommer till sin absoluta rätt när Ernst Brunner i en diger roman skriver om ”den svenska musikens fader” Johan Helmich Roman.

Om Roman vet vi föga och intresset för honom har varit ljumt. Det porträtt som ofta anses återge Roman föreställer egentligen Wolfgang Amadeus Mozart. Romans självbiografi har gått förlorad. Det mesta av sin musikaliska kvarlåtenskap donerade kompositören själv till universitetsbiblioteket i Åbo, där elden förtärde den i stadsbranden 1827. De flesta kan associera honom till Drottningholmsmusiken, några färre till den Svenska mässan. Men han själv. Vem var Johan Helmich Roman?

För att söka svar på den frågan lyfter Ernst Brunner fram staden, människorna och de politiska intrigerna i Romans samtid och formar ett fantastiskt porträtt genom att låta alla detaljer runt den svenske violinvirtuosen få liv, doft och färg. Författaren skriver om kompositören på nästan ett bibliskt sätt där det yttre skeendet hjälper läsaren att få innehåll till känslor och personlighet. Det är en Ernst Brunner på synnerligen gott humör som skriver. En hemtam guide i Stockholm, London, Rom och Neapel. I detta 1700-tal har Brunner de människor han avskyr och ogillar. Där har han också sina vänner. Han hugger på ikonerna och talar varmt om konstnären och skaparen. Den forskning som ligger bakom denna roman måste vara enorm. Ändå är detta ingen torr avhandling utan en varm och medryckande berättelse.

Ernst Brunner är på gott humör.
Copyright/foto: Caroline Andersson

Läsaren möter Johan Helmich Roman som en något tillbakadragen person; ödmjuk, envis, med stor passion för sin musik och märkt av sorg då barn och hustrur går honom förlorade i sjukdom. Hans förakt för kungamaktens tarvliga smak av underhållning kommer till uttryck i oviljan att vistas i samma stad. Johan Helmich Romans framgång var ingen självklarhet. Fredrik I motarbetade honom. Drottning Lovisa Ulrika verkar ha varit omedveten om hans existens. Roman fick lida av hovintriger och hade motståndare i hovet. Han hölls alltid utanför av kungen som hellre tog in utländska musiker och gycklare. Säkert blev det en drivkraft för Roman att hävda svenskan som musikspråk vilket irriterade kungen, som inte ens behärskade detta språk för egen del. Det vokala storverket Svenska mässan blev något av det sista Roman skrev innan tungcancern ändade hans liv. Roman slutar sina dagar det småländska Haraldsmåla. Då har han hunnit med två längre resor i Europa och mött Händel i London.

Kanske blinkar Ernst Brunner till vår egen tid, där populär musik och litteratur är billig och framgångsrik handelsvara och där virtuoser och genier får verka i motvind. Larmet från Polhems slussbygge blandas med bullret kring Slussen idag.

Ernst Brunner lyfter dem som aldrig fick någon berättelse. I ett makalöst avsnitt skildrar han de kör- och orkestermedlemmar som medverkade vid Adolf Fredriks kungakröning. Han har något att säga om dem alla, hur de levde och dog. Detta är som sagt Ernst Brunner på gott humör. Droppar lite fakta här och var, som att det inte var Kolmodin som skrev ”Den blomstertid nu kommer” och hur luciafirandet kunde urarta även på 1700-talet. Han antyder hur Bellman längre fram korsar Romans vägar både bokstavligt och musikaliskt.

Även Ernst Brunner är en varm virtuos som skapar litterär musik. Måtte den ljuda länge.

Jakob Carlander

Comments are closed, but trackbacks and pingbacks are open.