Ellinor Skagegårds porträtt av Fanny Mendelssohn är både gripande och relationellt starkt. Foto: Robert Agius
Recension
Ellinor Skagegård: För dig ska musiken bara vara ett smycke.
Berättelsen om Fanny Mendelssohn
Leopard förlag

En bra biografi kräver att författaren hittar en egen privat relation till den person hen vill skildra. Det har Ellinor Skagegård gjort i sin fantastiska bok om Fanny Mendelssohn, pianist, kompositör och syster till Felix Mendelssohn. Om 1800-talet sett annorlunda ut, och för all del även vårt eget århundrade, hade det kanske varit mer relevant att tala om Felix som bror till Fanny. Båda växte upp med musiken och båda uppmuntrades av fadern Benjamin Mendelssohn från tidiga år att både spela och komponera. Kanske att Fanny var strået vassare än sin bror Men pappan hade bestämt deras båda inriktningar i livet. Han skriver till Fanny: ”Musiken kommer kanske att bli hans (Felix) yrke, medan för dig bara kan och får vara en prydnad, aldrig roten till ditt vara och dina handlingar”. Och så blev det. Ändå upphörde Felix att komponera efter Fannys alltför tidiga död. Ett halvår senare följde han efter henne i samma sjukdom. Och Fannys make, hovmålaren Wilhelm Hensel, förlorade skaparkraften då han miste sin Fanny. Det var hos henne glöden fanns.

Det är om denna sällsamma unga kvinna Ellinor Skagegård skrivit sin debutbok. En blandning av biografi och roman, eller som titeln enkelt säger; en berättelse, om Fanny Mendelssohn. Ellinor Skagegård fångar alla de starka relationer som finns i Fannys liv. Hon blir själv en del i denna relation. I en avslutande epilog söker författaren efter Fanny i nutidens Berlin och kommer henne så smärtsamt nära.

Två teman blir tongivande för Ellinor Skagegårds berättelse om Fanny Mendelssohn: kvinnan och judinnan. Fannys farfar var Moses Mendelssohn, som tog vid efter Spinoza som Europas store judiske tänkare. Fannys pappa Benjamin Mendelssohn försökte undkomma den antisemitism som i det tidiga 1800-talets Tyskland var en ouvertyr till nästa århundrades nazism, genom att konvertera till kristendomen och ge Fanny och hennes syskon en kristen uppfostran, även om Fanny behöll de kulturella värderingar som hörde till den liberala judendomen. Det lönade sig föga. Gång på gång fick såväl Felix som Fanny veta att de ”bara” var judar, av såväl deras pianolärare Zelter som av Goethe själv. Wagner kom längre fram att befängt kritisera brodern Felix musik som ett försök till plagiat av den äkta tyska musiken.

Samma anmärkning drabbade Fanny, men då som kvinna. När hon mot slutet av sitt liv tar mod till sig och publicerar sin musik, får hon delvis välvillig kritik men anklagas också för att sakna djup och för att ha kopierat sin broders musik. Också det ett lika befängt påstående som Wagners.

Fannys utsatthet som kompositör är dubbel: hon är kvinna och hon är jude. Det gör att Felix blir en form av garant att vara kvar i musiken. Hon skriver till sin bror: ”Glöm inte att du är min högra hand… utan dig kan jag inte fortsätta med musiken”. Men utan Fanny skulle inte heller Felix kunna fortsätta med sin musik.

I Ellinor Skagegårds berättelse om Fanny Mendelssohn finns inga spår av bitterhet. Fanny behåller sin kärlek till brodern och till musiken. Hennes hem i Berlin blir en fristad för levande musik och rikt skapande.

Ellinor Skagegårds porträtt av henne är gripande och relationellt starkt. Utan övertoner låter hon Fanny bli bilden av kvinnan i männens värld, så som den fortfarande är idag inom kultur, kyrka och religion. Hon får finnas med, men bara på vissa villkor. När Fanny kommer brodern Felix för nära i sin ambition måste även han hålla igen och förmana. Och på den vägen är det. En bok om kärleken till musik, om relationerna, om kampen att vara kvinna, om den ständigt närvarande antisemitismen. Så närgånget och så närvarande. En bok som inte går att vara utan.

Jakob Carlander

Comments are closed, but trackbacks and pingbacks are open.