Recension: Dorit Rabinyan – Alla floder flyter mot havet

Dorit Rabinyan har skrivit årets största, vackraste och mest smärtsamma kärleksroman. Foto: Isaac Shokal

Recension
Dorit Rabinyan: Alla floder flyter mot havet

Norstedts förlag

Översättning: Rose-Marie Nielsen

Det börjar olycksbådande med de båda FBI-agenterna som ringer på Liats dörr i New York. Det är strax efter nine eleven år 2001. Någon har sett henne på ett café och tagit henne för arab. Stämningen i staden är paranoid. Men det är bara nästan rätt. Liat är israel från Tel Aviv, även om föräldrarna en gång emigrerade från Iran som en judisk minoritet där. Det gäller att vara på rätt sida staketet.

FBI-agenternas misstänksamhet slår an den ton som sedan ljuder genom hela romanen ”Alla floder flyter mot havet”. När Liat återvänder till caféet träffar hon Hilmi, palestinier från Ramallah, bara sex mil från Tel Aviv och ändå en annan värld. Hilmi är konstnär och bosatt i New York. Hans konst har drag av Marc Chagal, vilket åter blir en antydan hur nära den palestinska och judiska världen kan stå varandra. Liat är där för ett års vistelse och ska återvända till Israel nästa år till sommaren. Snart har de inlett en relation. Himlastormande och stark.

I New York kan man vara den man vill, man kan söka skydd i mängd och mångfald. Hilmi och Liats förälskelse är en kärlek som blundar inför det faktum att samma relation i Israel och Palestina är en omöjlighet. Mest blundar Liat samtidigt som det också är hon som ivrigast håller undan tanken på ett fortsatt gemensamt liv efter hemkomsten till Israel. För Hilmi ter det sig trots allt möjligt. Han är mindre hemlighetsfull och presenterar henne för sina bröder på besök, som motvilligt och misstänksamt ändå möter henne med någon slags acceptans. Liat undanhåller relationen för sina föräldrar i telefonsamtal och vill till varje pris att hennes israeliska vänner i New York inte ska höra Hilmis arabiska brytning på sin engelska, vilket också blir en smärtsam påminnelse för Hilmi att deras relation enbart är på lånad tid. Gång på gång får han stiga undan för att inte utsätta Liat för kritik och upprördhet. De kunde bli bofasta i New York.

Men Liat har en längtan tillbaka till Israel. New York visar upp sig i sin kallaste vinter i mannaminne. Liat längtar värmen, havet, maten, sorlet, musiken och dofterna. Samma kärlek till landet finns hos Hilmi. Ibland drömmer de ikapp om ett land där solen värmer och allt är välkänt. Deras bild av den lilla landremsan vid östra Medelhavets strand är så gemensam och ändå så diametralt olika.

Dorit Rabinyan rör sig ibland på gränsen till de klichéartade och sentimentala bilder som ofta uppstår då en författare ska fånga både israeler och palestiniers situation i en och samma berättelse. Men här finns ett inifrånperspektiv som gör romanen till något helt annat. Dorit Rabinyan låter karaktärerna träda i förgrunden framför politiska resonemang. En gemensam kärlek till varandra och en lika stor förälskelse till sitt ursprung och sina hem med familjer.

”Alla floder flyter mot havet” är framför allt en berättelse om kärlek som inte kan överleva på grund av en tragisk kontext av två folk som inte förmår respektera varandra, trots så mycket gemensamt. Så suveränt gestaltat genom att växla scenariot mellan New York, Tel Aviv och Ramallah. Det de har gemensamt och det som skiljer dem åt. Bokens ursprungstitel är ”Häck”, sådana där häckar man planterar utmed fält eller vägar för att markera gränser. Bakom häcken till sitt hus i Ramallah kan Hilmi skymta konturerna av höghusen i Tel Aviv.

I denna berättelse finns såväl de tydliga som mer diffusa gränserna, som till slut fäller sin dom över deras kärlek och relation.  Allt berättat med ett lika färgstarkt som varsamt språk. Berättelsen tätnar när tiden kommer för Liat att återvända till Israel. Kärlek och relation ställs på sin spets. I det gemensamma blir de som allra mest skilda åt.

”Alla floder flyter mot havet” stämplades av Israels utbildningsministerium som olämplig läsning i landets gymnasieskolor. Oavsiktligt och nästan komiskt plumpt förstärkte man därmed bilden av romanen som en modern version av Shakespeares Romeo och Julia i mellanösterns kontext. Såväl Amos Oz som David Grossman protesterade kraftfullt mot detta beslut, präglat av religion och politiska system som hindrar människor från att söka den mest självklara och naturliga lösningen för att övervinna världens alla konflikter: kärlek.

Vänder ni er mot henne gör ni det mot oss, var Oz och Grossmans budskap till ministeriet, som om de själva klev in i denna kärlekssaga. ”Alla floder flyter mot havet” är årets största, vackraste och mest smärtsamma kärleksroman.

Jakob Carlander

Comments are closed, but trackbacks and pingbacks are open.