Recension
Per Svensson: När jag dog
Albert Bonniers förlag
”Det skulle vara lätt att dö i natt”. När journalisten och författaren Per Svensson skriver sin sista bok med deadline 5 juli 2025 återkommer han till Hjalmar Gullbergs diktrad. Till det yttre består När jag dog av dagboksanteckningar från Per Svenssons sista år, från sjukdomsbeskedet i februari 2024 till hans bortgång året efter.
Den litterära formen kallas för patografi, att skilda sin egen eller en närståendes sjukdomstid och sista tid i livet. Det skrivs många sådana böcker. Per Svenssons bok är något mycket mer. En sista gång får läsaren möta den Per som var en vass journalist och samhällsdebattör, kunnig konst- och litteraturvetare och god teolog. Det är lätt att förtvivla att vi aldrig mer kommer få ta del av hans breda författarskap och varma patos. För Per Svensson var den kollektiva världen det väsentliga. Hans texter sörjer inte bara den egna nära förestående förlusten av detta gemensamma liv, utan även samhällets förändring till det individualiserade självförverkligandet, till det Martin Luther kallade för människans inkrökthet. Även sin egen cancersjukdom tolkas utifrån detta självupptagna samhälle: ”Att ha cancer är som att ha fått Donald Trump som inneboende i kroppen”.
När jag dog är ett slags testamente, en dialog med läsaren, ett arv till oss alla att förvalta och föra vidare. Det enda jag kan jämföra den med är klassikern Den utmätta tiden av Peter Noll. En kärleksförklaring till det gemensamma livet, till familjen, vännerna och samhället. Vid bokens slut befinner man sig som läsare själv hos Gullberg; ”Det skulle vara lätt att dö i natt”.
Jakob Carlander