I den oscarsbelönade filmen Il Postino från 1994 i regi av Michael Radford möter en enkel brevbärare den världsberömde författaren Pablo Neruda som lever i exil på en liten italiensk ö. Mellan dem uppstår en varm vänskap och en gemensam kärlek till poesin och till metaforerna. Först vet inte brevbäraren vad ordet metafor betyder. Pablo Neruda förklarar för honom:

– Det är orättvist att du dränker mig i liknelser och metaforer, säger Neruda till brevbäraren.
– Don Pablo, metaforer, vad är det? frågar brevbäraren.
– Metaforer…. Metaforer är, hur ska jag förklara? När du talar om något och jämför det med något annat.
– Är det något du använder i din poesi?
– Ja, det med.
– Hur då?
– När du säger att ”himlen gråter”, vad menar du då?
– Att det regnar.
– Det är en metafor.
– Är det så enkelt? Varför har man då gett det ett så komplicerat namn?

Med metaforer kan man förklara och tydliggöra. Poeten, som Neruda, kan försköna och förvandla. Att låta ett kallt regn blir till en himmel som gråter gör det mer svalt och uthärdligt.

Metaforen kan också förvanska och kränka. Den kan överdriva ett förhållande eller rent av skapa ett samband som inte finns. Rättshaveristen älskar metaforer: ”Hitlers gasning av judar och romer har stora likheter med Borlängesyndikatets saltning av våra vägar”, skrev en upprörd man på sin bloggsida om Trafikverket och argumenterade för att vägsaltning var ett brott mot mänskligheten. Nazimetaforerna står högt i kurs hos rättshaveristen. Så är också fallet när vi nu kliver in i valrörelsen inför 13 september. Någon är en Quisling, nazisternas nickedocka i Norge, någon annan är som von Papen, deras lydiga redskap som släppte in dem till maktens korridorer. Det är politikens rättshaveri. Nazimetaforerna är en retorik man gärna tar till då man vill svartmåla sin motståndare på ett tillintetgörande sätt, eller överdriva sin roll som offer. När jag läste teologi vid Uppsala universitet på 1980-talet jämförde kvinnoprästmotståndarna sin utsatthet med lägerfångarna i Auschwitz, berövade på människovärde och rättigheter. Att göra nazisternas värld till en metafor för något annat har i bästa fall något av löjets skimmer över sig. I värsta, och vanligaste, fall riskerar de att trivialisera historiens största folkmord och än en gång kränka de som var nazismens verkliga offer. Det får mig att associera till Hannah Arendts ord om ondskans banalitet. Nazimetaforerna har aldrig fungerat i vare sig politik eller samhällsdebatt, tvärtom gör de illa och polariserar på så många olika plan.

Låt oss slippa en valrörelse som tar spjärn för sina argument med dessa metaforer. Den som söker stärka sin sak med dem förtjänar inte vår röst. Må himlen gråta över dem.

Jakob Carlander

Författare till boken Metaforer som verktyg, Gothia förlag